Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

16:46 | May 1, 2018

det var sista gången jag såg honom

Jag har varit lite mer nedstämd än vanligt sedan nyhet om Avicii’s bortgång spreds i medierna förra veckan. Tim var 28 år gammal, lika gammal som min bror var när han gick bort. Den senaste veckan har jag därav fått leva med den hemska insikten om hur ung min bror faktiskt var när han gick bort.

Min storebror som alltid har varit tre år äldre än jag. Min storebror som idag skulle ha varit 33, snart 34 år gammal var bara en ung kille när hans liv tog slut. Det är en jobbig insikt, att för varje år som jag blir äldre så blir han aldrig mer än 28 år gammal som han var den dagen då vi såg honom på sjukhuset och tog vårt sista farväl.

I flera år efter kunde jag inte ligga på rygg för då dök bilden av honom upp i mitt huvud, jag som alltid har sovit bäst på rygg sover nu alltid på höger sida. Sedan han gick bort har jag fått en liten rynka under höger öga för jag sover med ansiktet hårt nedtryckt i kudden på höger ansiktshalva för att undvika att vakna upp på rygg med bilden av honom i mitt huvud.

Den tredje juni i år, tidigt på morgonen är det exakt 5 år sedan vi fick samtalet från sjukhuset. Sköterskan i telefonen låtsades som att Mattias fortfarande var i livet men att läget var kritiskt, antagligen för att vi skulle klara av att sätta oss i bilen och köra de tre milen från Malmö till Trelleborg där han befann sig på lasarettet.

Mamma var som ni vet sjuk då, hon kämpade mot sin cancer och var alldeles skärrad efter samtalet så jag satte mig bakom ratten och ringde pappa samtidigt som vi satt i bilen ute på motorvägen. Det var köer på vägen in till Trelleborg, det hade tydligen skett en bilolycka lite längre fram.

Lever han? Vad kan ha hänt? Sa sköterskan att han ligger i koma? Vi visste varken ut eller in och när vi kom fram till sjukhuset visade de oss in i ett mörkt rum. Det var nog då vi förstod vad som hade hänt, även om det tog ytterligare några minuter innan läkaren kom in i rummet och berättade för oss att han inte hade klarat sig.

Mamma föll ihop på golvet, jag tror att jag skrek rakt ut men jag minns inte riktigt, det kan ha varit mamma som skrek. När pappa kom gick jag ut i korridoren och mötte honom med ett leende samtidigt som jag sa “Han är död, Matti är död pappa” och jag kunde inte sluta le med mina läppar. Den stunden har jag tänkt tillbaka på många gånger kan ni tro, varför log jag? Jag befann mig så klart i chock och jag kan inte förklara det, antagligen förstod jag inte själv vad det var jag sa.

Sedan fick vi gå in till honom och där låg han i fina vita kläder som de hade satt på honom, lika vacker som han alltid har varit. Min bror hade mycket finare drag än jag, en alldeles perfekt rak och smal näsa och läppar som nästan såg ut som att någon hade målat dit med en läppenna. Hans händer låg ovanpå varandra på magen och det såg ut som att han låg och sov. Det var sista gången jag såg honom!

Mycket tydde på en överdos men vi var inte helt säkra på om det hade varit ett misstag eller om han hade tagit sitt liv med meningen. Veckorna gick, mamma blev sämre och vi fick aldrig något brev från medicinska. När mamma låg på sjukhuset fick jag till slut tag i en läkare som berättade att Matti hade överdoserat Metadon, ett läkemedel som ges i flytande form till bl.a. missbrukare mot abstinens och som tydligen är otroligt lätt att överdosera om man inte har tagit det tidigare.

Mamma pratade knappt längre då men jag berättade för henne vad läkaren hade sagt och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om hon uppfattade att det med största sannolikhet var en överdos och ett dumt misstag. För det vi fasade mest av allt var att Matti skulle ha tagit sitt egna liv, att han skulle ha valt att han inte ville leva längre.

Varför är då det det värsta tänkbara som anhörig? Därför då känner man helt plötsligt en skuld som inte går att förklara, då hade vi ju kanske kunnat rädda honom? Antagligen inte men det är i de banorna man tänker. Vi lyckades aldrig rädda honom från hans ångest och hans missbruk men vi hade kanske åtminstone kunnat få honom på bättre tankar gällande att fortsätta kämpa vidare.

Idag kan jag ibland lägga mig på rygg med mina händer på magen i ett desperat försök att få honom att kännas lite närmre! På så sätt blir bilden av hans ansikte lite tydligare när jag saknar honom som mest, men jag sover fortfarande alltid på höger sida efter den där morgonen på sjukhuset när jag såg honom för sista gången…

 

Now I’m running away my dear

From myself and the truth I fear

My heart is beating I can’t see clear

How I’m wishing that you were here

 

You

Said you’d follow me anywhere

But your eyes

Tell me you won’t be there

 

I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you

31 kommentarer



16:02 | July 3, 2017

bakgrunden till mina mardrömmar…

Förra veckan berättade jag för er om mina mardrömmar som fortfarande besöker mig med jämna mellanrum sedan mamma gick bort och ni var några som kände igen er. För att förklara för er så att ni förstår just mina mardrömmar så måste vi vrida tillbaka klockan till våren år 2006, mamma hade nyligen fått beskedet att hon hade bröstcancer och genomgick två operationer och en tuff cellgiftsbehandling.

Jag var 19 år gammal och hade fullt upp under sista terminen i gymnasiet. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli när jag blev stor men jag var helt säker på att jag någon gång skulle vilja plugga vidare så jag var fast besluten om att få bra slutbetyg. Och så hade jag fullt upp med allt det där andra som hör tonåren till, killar, vänner, fest och så försökte jag ta reda på vem jag egentligen var mitt i allt det där. Det enda jag var helt säker på var att min mamma inte kunde dö! Jag hade hört talas om bröstcancer tidigare och det var inte alls som lungcancer som min farmor gick bort i när jag var liten. Det var många som överlevde bröstcancer och det skulle min mamma också göra.

Jag bodde hos pappa sedan ett par år tillbaka, jag och mamma hade en ganska tuff period under mina tonår då vi helt enkelt inte förstod oss på varandra. I efterhand har jag förstått att många mammor och döttrar går genom samma sak under den här perioden. Jag orkade inte med att hon ständigt skulle hålla koll på mig och tjata om allting så jag bestämde mig för att flytta till min pappa istället, jag och pappa hade mer av en vänskapsrelation och han lät mig sköta mitt utan en massa tjat. Mamma uppfattade det som ett otroligt svek från min sida och jag vet inte om hon någonsin kom över det.

Eftersom jag var så säker på att just min mamma inte kunde dö så fanns jag inte för henne riktigt så mycket som jag i efterhand önskade att jag hade gjort. Jag hade fullt upp med mitt och tog lite för givet att hon var stark och skulle klara det där galant. Så illa var det antagligen inte, jag fanns där för henne så mycket som jag var kapabel till just då, men det är framförallt så jag minns den första perioden av hennes sjukdom. Jag var en otillräcklig och känslokall dotter som inte kunde ta till mig allvaret av hennes sjukdom.

Åren gick, mammas operationer och cellgiftsbehandling verkade ha gjort resultat och när fem år hade gått blev hon friskförklarad. Då hade jag bott i Stockholm sedan tre år tillbaka och under årens lopp hade vi hittat tillbaka till varandra och blivit bästa vänner igen. Det fanns ingen i mitt liv som stod mig så nära som min mamma. Jag kände till hennes fruktansvärda rädsla för återfall men vi försökte tänka positivt och fortsätta leva som vanligt trots att oron för återfall gnagde i oss. Vi fick njuta av friskförklaringen i knappt ett år.

Jag glömmer aldrig när jag fick samtalet. Jag var på mitt dåvarande kontor där både Cecilie och Johan, två av mina bästa vänner, jobbade. Jag förstod det direkt när jag hörde mammas tonfall men jag hoppades innerligt att det var någon gammal och avlägsen släkting som hade gått bort och att det var därför hon var ledsen. Jag som annars har bra kontroll över mina känslor och mitt agerande började gå från min skrivbordsplats samtidigt som hon pratade. När jag kom ut till köket hade hon sagt orden som jag var så rädd för att höra “Cancern har spritt sig, den sitter i skelettet, det är därför jag har haft så ont i axeln den senaste tiden”. Jag skrek rakt ut och slängde mig ner på golvet, tårarna sprutade.

Jag hade aldrig reagerat på ett sådant sätt tidigare eller någonsin igen sedan dess, det var precis som att alla människor som satt vid sina skrivbord på kontoret inte längre existerade. Cecilie och Johan kom springandes mot mig och jag kom upp på mina fötter igen, jag grät hysteriskt. I den stunden förstod jag att min mamma aldrig någonsin skulle bli friskförklarad igen och hon skulle med största sannolikhet dö i cancer. Däremot hade vi aldrig trott att det skulle gå så fort, tio månader fick vi tillsammans efter det samtalet.

Under de tio månaderna fanns jag där för henne som ingen annan, jag var i Skåne med jämna mellanrum, följde med henne till läkaren, tog hand om henne när hon genomgick sina behandlingar, renoverade stugan hon hade köpt, fixade i trädgården när hon inte hade några krafter kvar och läste på om hennes sjukdom och vilka valmöjligheter vi hade. Jag och Mattias bjöd upp henne till Stockholm och skämde bort henne som aldrig förr. Vi tog med henne på middag med Mattias mamma, drack drinkar på Bistro Jarl och dansade i baren på V. Vi fyllekäkade vid matsalsbordet när vi kom hem samtidigt som Charlie gick på bordet mellan oss och fick smaka både hamburgare och pommes och vi skrattade som aldrig förr. Jag glömmer aldrig den kvällen!

De tre sista veckorna av hennes liv låg hon på lasarettet i Lund. Den första veckan var jag där dygnet runt och såg till att hon fick sin behandling även om hon knappt kunde tala för sig själv. Jag gjorde det hon hade sagt åt mig att göra och det var att aldrig ge upp, hon ville få behandling in i slutet för hon var livrädd för att dö. Cancern hade spridit sig till hjärnan och den andra veckan pendlade jag mellan Malmö och Lund för att samtidigt ta hand om hennes stuga och trädgård så att den skulle vara fin om hon någonsin fick komma tillbaka dit.

På kvällarna tvingade mamma ibland sjuksköterskorna att ringa upp mig på min telefon och så skrek mamma på mig för att jag hade tagit med hennes iPad hem även om vi tidigare på dagen hade kommit överens om att jag skulle göra det. Jag grät även om jag visste att hon inte var sig själv längre. Jag bråkade med läkarna och ifrågasatte allt de sa, jag läste forskningsrapporter om metastaser och spridning av bröstcancer till hjärnan för att förstå om det fanns någonting kvar jag kunde göra för att inte bryta mitt löfte till henne.

Det var först den sista veckan när jag satt hos mamma tillsammans med en av hennes väninnor som en av sjuksköterskorna kom in. Jag och mammas väninnan satt och pratade om att mamma var så trött och att det antagligen berodde på alla tuffa behandlingar hon hade genomgått. Läkarna hade redan berättat för mig att det inte fanns något kvar att göra men jag slutade inte hoppas, då sa sjuksköterskan “Din mamma sover inte för att hon är trött efter behandlingarna, hennes kropp sover för att den förbereder sig på att dö.”

Den sista veckan lämnade jag inte mammas sida många gånger, jag tog med boken vi skrev i tillsammans till sjukhuset. Jag gav  den till henne i present flera år tidigare och inför varje gång vi sågs så skrev vi till varandra i boken. Jag fortsatte att skriva om henne i boken under de sista dagarna på sjukhuset, saker som jag aldrig ville glömma och som jag alltid kan gå tillbaka och läsa om minnena bleknar. Jag läste högt ur boken för henne och berättade för henne hur mycket jag älskade henne och att jag alltid skulle klara mig. Jag trodde inte själv på mina ord när jag sa dem högt men jag försäkrade henne om att det var dags att släppa taget och den 29 juli den sommaren satt jag bredvid henne i gryningen när hon tog sina sista andetag och sakta kvädes till döds, det är det värsta jag någonsin har varit med om.

Fortsättning följer…

80 kommentarer



21:00 | March 6, 2017

att vara nere på botten och ta sig upp igen…

Jag hoppas att ni märker att jag mår väldigt bra just nu!

Ni har ju varit med mig under så många av mina motgångar och det är extra kul när jag får visa och berätta för er att jag faktiskt mår väldigt bra igen. Många gånger har sorgen jag har gått genom efter min mamma och bror känts som en mörk tunnel utan något slut, men så någon gång i höstas så vände det.

Stundtals har jag fortfarande befunnit mig i den där mörka dimman där jag knappt kan skilja dagar från veckor. Månader har många gånger sprungit förbi och jag har knappt reflekterat över att jag stiger upp ur sängen och klär på mig varje dag. Saknaden och tomrummet kommer alltid att finnas kvar, men jag börjar äntligen känna mig mer och mer som mig själv igen! Efter tre långa år och sex månader.

Igår när jag var lycklig och lite extra hög på livet så slog det mig att det inte var särskilt längesedan jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag vet inte om jag berättade det för er, antagligen inte, allt är en dimma och många gånger mådde jag så dåligt så att jag knappt kunde få ner det i ord och att ens försöka tog för mycket energi av mig för att jag skulle orka med resten av dagen. Istället slutade jag att skriva om det helt!

» Jag minns när jag inte kunde lyssna på musik under flera månader, varje ton och varje refräng gjorde för ont. Lyckliga och glada låtar var för långt från min verklighet och sorgliga låtar var inte ens på tal, de hade fått mig att gå under på riktigt! Jag som annars älskar att lyssna på musik, både när jag är glad och ledsen och när jag vill känna! Jag stängde av!

» Jag minns hur min ångest nästan åt upp mig inifrån, många gånger tog jag till en riktigt dålig, gammal vana för att dämpa den, cigaretter. Jag satt ofta på vår balkong, tog en cigarett, pratade med mamma, och svor att det skulle bli den sista. Hon dog ju trots allt i cancer. Hela tiden förstod jag vilken dubbelmoral det var och det gjorde det nästan ännu jobbigare. Jag var inne i en ond cirkel!

» Jag minns att det slog mig hur illa det verkligen var en dag när jag tittade på Charlie och bara grät. Trots att jag pussade på henne, den där lilla hunden som jag älskar över allt annat, inte ens då kunde jag känna det minsta uns av lycka. Semestrar, middagar med vänner, kärlek, jobb, allt kändes meningslöst. Jag grät och bad Charlie om ursäkt för att jag var en så dålig matte som inte klarade mer än att ta hand om henne precis så mycket som behövdes men inte ett skit mer.

Idag lyssnar jag på musik igen, jag lyssnar på låtarna som påminner mig allra mest om de båda två, och det går, det gör ont men det går. Sedan årsskiftet har det inte blivit en enda ensam-cigarett på balkongen och flera gånger varje dag sticker jag näsan ner i den där pälsen och känner sådan otrolig lycka över att den där lilla hunden är just min.

Det är jag extra tacksam för idag!

img_5280

bild från en av plåtningarna idag

33 kommentarer



10:00 | February 21, 2016

I (heart) YOU

IMG_9810 copyIMG_9808 copy

Lite söndagskärlek till världens bästa bloggläsare, bilderna är tagna på Maritius i januari!

Ni skulle kunna fråga min kille hur jag hanterar mina förkylningar och att inte få träna. “Inte så bra” skulle han svara, haha! Jag klättrar på väggarna och har inte kunnat träna yoga på en månad nu. Ni som har följt min blogg under några år vet att träningen har varit en stor del i min sorgprocess efter att min mamma och bror gick bort. Och vissa dagar den senaste månaden har jag mått riktigt dåligt måste jag erkänna. Jag är så beroende av alla endorfiner jag vanligtvis får via träningen för att få styrka att orka med den mentala biten.

Yes, så är det, även om det snart har gått tre år sedan jag förlorade mamma och Matti! För mig känns det fortfarande som igår och jag har känt mig extra distanserad från bloggen ett tag nu (det blir mer ytligt och mindre personligt) och det har ni säkert märkt, det är lite så jag fungerar tyvärr. När jag mår dåligt är det svårt för mig att skriva om känslor (för gör jag det så mår jag tillfälligt ännu sämre) men jag hoppas att det blir ändring på det snart igen. Och jag är så glad att ni fortfarande kikar in trots att jag just nu inte är särskilt personlig av mig här i bloggen. All kärlek till er för att ni finns!

Och självklart vill jag inte vara beroende av träning för att må bra men för mig har det varit det absolut bästa alternativet, istället för t.ex. tabletter som vissa läkare har föreslagit efter det jag gick igenom. Jag har all respekt för om man måste medicinera men som en annan (mycket vettigare) läkare sa till mig så har jag ju verkligen en anledning till att jag mår dåligt och då kanske det är bättre att få känna alla känslor än att försöka ta bort dem, speciellt i mitt fall för att jag alltid har varit en mästare på att stänga av.

Tack och lov börjar min förkylning (den fjärde jag har åkt på sedan i julas) sakta men säkert släppa så jag hoppas att jag kan komma igång med min träning nästa vecka igen! Och visst är det galet att träning kan göra så mycket gott, jag skulle vilja påstå att jag har varit så pass stark (som andra kallar mig) genom det här som har hänt mig tack vare att jag har haft träningen att falla tillbaka på och som har fått mig att må så mycket bättre än vad jag annars hade gjort.

I brist på träning har jag ju så klart knarkat träningsinspiration istället och mer sådant kommer upp i bloggen lite senare, så kika in här om några timmar igen. Ha en fin söndag bästa ni och som sagt, tack för att ni finns!

8 kommentarer




14:50 | November 14, 2015

#prayforparis

_MG_9781 copy_MG_9752 copy

Några bilder från när vi var i Paris i januari!

Jag fixade lite bilder igår som jag hade tänkt lägga upp i bloggen idag där jag var jätteglad och log stort! Idag känns det helt fel att lägga upp bilderna då det här är en sorgens dag. Jag fick en notis från min DI-app i natt om de tragiska händelserna i Paris och följde dramat på nyheterna. Jag var i obalans under hela morgonens yogapass och grät när jag kom hem. Sedan lunch har jag legat i sängen och tittat på de extrainsatta sändningarna och jag har tänkt en del på det alla politiker säger och vad min yogalärare sa idag, att det är nu vi borde samla oss och vara starka och inte visa oss rädda eller ge vika för terrorismen men jag kan inte hjälpa att jag ändå känner mig rädd. Personligen vill jag bara ringa alla mina nära och kära som bor i städer där terrorrisken är hög och be dem att vara lite extra försiktiga och stanna hemma. För alla har vi säkert förlorat någon som står oss nära och det enda man kan tänka på den första tiden efter och även långt senare är om man hade kunnat göra något annorlunda för att förhindra det som skedde. Så tänker jag fortfarande när det gäller min bror som gick bort i en överdos och även gällande min mamma som gick bort i cancer trots att jag kanske innerst inne vet att jag inte hade kunnat göra något annorlunda. Så ja, jag är rädd!

Kanske känner jag mig starkare i morgon och det är klart att vi ska samla oss och göra allt för att motverka terrorismen ändå. Någon la upp en bild på Instagram idag och ifrågasatte varför alla helt plötsligt “låtsas vara religiösa och ber för Paris”, han tycker att vi redan lever i en så pass sjuk värld och han blir inte förvånad när det sker terroristattacker längre. Då skrev jag att jag ber för Paris, jag ber för att de som är skadade ska få återhämta sig och för de som har förlorat sina närstående. Jag försöker skicka dem styrka och omtanke, jag försöker vara medmänniska och med det inte sagt att jag ber till någon gud eller är religiös. Det gör jag för att jag vet precis hur viktigt och stärkande det är att känna stöd från andra i tider av sorg. Det betyder allt och jag kan inte tacka er nog för hur ni fanns här för mig när jag för över två år sedan gick genom den värsta tiden och sorgen i mitt liv. Så idag tycker jag att vi går tillsammans och finns för alla drabbade i Paris och att vi faktiskt visar det om så “bara” med en Instagram-bild och #prayforparis! Jag lovar att det kommer komma något gott utav det!

 

2 kommentarer