Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

09:19 | September 25, 2014

en kopp kaffe och mina morgontofflor

ugg australia showrom

Igår, några timmar efter att jag hade varit hos min terapeut bestämde jag mig för att ringa några samtal, skicka ett par sms och ställa in alla aktiviteter jag hade inplanerade för resten av veckan. En läsare uppmärksammade för ett tag sedan att jag sällan skriver om sorgen efter min mamma och bror här i bloggen och jag kan förklara varför. Det är för att jag varken vet in eller ut längre! Jag har haft min jobbigaste period hittills i sorgarbetet och ingen kan förstå och jag förmår inte att berätta hur det känns, det går inte att sätta ord på hur jag mår.

I över ett år nu har jag gjort allt jag ska, ordnat alla papper, tömt alla lägenheter, haft minnesstunder, varit hos min terapeut, tränat, umgåtts med vänner, festat, rest, bloggat, tagit min examen och tackat ja till allt som erbjudits. Och så sa det stopp! Det har legat och bubblat under ytan ett tag nu, en stark känsla av att bara få vara ensam och LEDSEN. Att få isolera sig! Livet i sig och vardagen har jag egentligen inga problem med, att blogga, träna, dricka min kopp kaffe på morgonen. Sådant älskar jag att göra och njuter av! Det svåra är att konstant omge sig av andra människor och känna att man inte kan vara ledsen. Får vara ledsen, det får jag säkert, men det går inte riktigt! Jag kan inte reda ut alla tankar som snurrar i mitt huvud i sällskap av andra och jag kan inte förklara för någon hur jag egentligen mår. Jag behöver nog bara ett par dagar, ett par dagar utan att jag sätter press på mig själv att jag ska vara glad och istället bara få göra precis det jag känner för.

0 kommentarer



09:12 | September 4, 2014

torsdag

Morning! Vi ställde som sagt in våra planer igår kväll och myste ner oss i soffan hela kvällen i stället. Jag kan inte riktigt gå in på detaljer men vi har fått ett cancerbesked som rör någon i vår närhet men jag vill avvakta med att berätta mer innan familj, vänner och bekanta är informerade så att ingen behöver få veta det via min blogg. Det är helt sjukt i alla fall och idag ska jag faktiskt till Cancerfonden några timmar där jag ska få en kort utbildning kring cancer, ta lite bilder och spela in en film inför samarbetet jag har med dem i oktober. Just nu förstår jag inte riktigt eller kan ta in det som har hänt och idag känner jag egentligen bara “Nä nu jävlar…” och det är väl också bra, nu är det bara att kämpa, ställa upp så mycket det går och att tänka positivt! Det är obehagligt hur cancern dyker upp över allt och alla verkar ha någon i sin närhet som är drabbad, det är helt galet. Desto viktigare blir det att vi hjälps åt och sprider budskapet, samlar in pengar, informerar om förebyggande åtgärder och ökar kunskapen kring sjukdomen. Jag räknar med er i oktober när vår insamling drar igång igen, förra året samlade vi in 110.000 kronor till minne av min underbara mamma och i år siktar jag ännu högre. Det kommer bli ett lite annorlunda upplägg som jag ska berätta mer om nästa vecka och jag tror att det här kommer bli riktigt bra! Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig i ordning!

blogger ipad

0 kommentarer



11:59 | July 3, 2014

Älskade Camilla

Idag möttes jag av den tragiska nyheten att en av min mammas bästa vänner, underbara Camilla, har somnat in. Mamma och Camilla lärde känna varandra efter deras bröstcancer och var båda lika engagerade i Rosa Bandet och olika hjälporganisationer för cancersjuka. Camilla fick spridning till skelettet för över fem år sedan, mamma fick det några år senare. Mamma levde inte ens i ett år efter sitt återfallsbesked och Camilla levde inte ens ett år efter det att en av hennes bästa vänner hade förlorat kampen mot sin cancer. Camilla var tio år yngre än min mamma, en glad, otroligt omtänksam och fantastisk människa. Hon har en son i tonåren, en man, en liten hund och för att inte tala om alla vänner som kommer sakna henne något otroligt. Det här beskedet väckte många hemska minnen från förra sommaren till liv för min del. Jag har gråtit som ett litet barn idag, för Camilla, för mamma och alla andra där ute som lever eller har levt med cancer. Jag blir arg! Så jävla förbannad! Och i oktober kommer jag, Beata och Tyra tillsammans med hjälp av er och alla våra vänner försöka göra allt för att samla in så mycket pengar som möjligt till cancerforskningen. Jag hoppas ni är med och hjälper oss för det här är en kamp jag aldrig kommer ge upp. Även om vi aldrig får tillbaka de vi har förlorat så kan vi hjälpa så många som går samma fruktansvärda öde till mötes. FUCK CANCER!

0 kommentarer



11:36 | June 3, 2014

att det redan har gått ett år

Det är så konstigt! Det var som att någon tryckte på en knapp i natt och tänkte “nu ska vi tortera Linn lite extra kommande dygn” för det började precis efter midnatt. Charlie började skaka och betedde sig jättekonstigt precis som om hon hade väldigt ont någonstans. Jag satt på golvet med henne i badrummet ett bra tag och låg och klappade henne i sängen innan vi gick ut på en promenad mitt i natten. Jag slängdes tillbaka till vintern 2012 när hon blev sjuk och blev så orolig att det skulle komma tillbaka. Jag bryter tyvärr ihop när sådant händer nuförtiden då det har blivit lite för mycket de senaste åren. Det var ju samma höst som min mamma fick sitt återfallsbesked i cancer och sommaren 2013 förlorade jag först min bror i juni och sedan mamma i slutet av juli. Det är exakt ett år sedan min bror Mattias gick bort idag. Jag vaknade i morse och kände mig febrig och har varit yr hela dagen, fick ett samtal från Skatteverket där jag tydligen är skyldig ganska mycket pengar från ett uppskov mamma hade på försäljningen av en fastighet. Jag skiter fullständigt i pengarna, jag har så jag klarar mig, men rent mentalt kastades jag tillbaka till förra sommaren som var den värsta i mitt liv. Jag har fått gå genom en massa papper idag och haft samtal med Skatteverket. När allt var löst bestämde jag mig för att ringa rättsmedicin i Lund för att be om ett dödsorsaksintyg för min bror. Ni frågar ofta vad som hände med honom och jag har inte kunnat ta mig för att berätta för er ännu. Främst för att jag fram tills idag inte ens har förmått mig att ta reda på vad som egentligen hände honom. Det jag vet är att det antagligen var en överdos, om några dagar när jag får papperna på posten vet jag säkert. Och det var ingen överdos som man kanske tänker, han fick utskrivet Lyrica av en läkare när han mådde som absolut sämst och denna medicin visade sig vara otroligt beroendeframkallande. De sista två månaderna av hans liv låg han inlagd på ett behandlingshem för att kunna trappa ner och bli av med hallucinationer och abstinensen han fick av medicinen. Det var ett öppet behandlingshem och på morgonen den tredje juni när de ringde från Trelleborgs Lasarett fick vi veta att han hade gett sig av därifrån kvällen innan och fått tag i Metadon som han antagligen tog för att dämpa sin abstinens. Metadon kommer tydligen i flytande form och är väldigt lätt att överdosera om man inte är van. I tron om att han fortfarande levde körde jag och mamma ner till Trelleborg och fick gå in i ett mörkt rum i korridoren på akutmottagningen. Då förstod vi att han var död, han dödförklarades 10 minuter innan vi fick samtalet men man sa ingenting för att vi skulle klara av att ta oss den 45 minuter långa bilfärden till sjukhuset. I över en timme satt vi sedan hos honom, de fick till slut slänga ut oss. Vi grät, förstod inte vad som hade hänt och där låg han, så vacker och det såg ut som att han låg och sov.

min bror

0 kommentarer




10:18 | May 11, 2014

lite söndagstankar

Tänk om jag bara hade kunnat få tillbaka mamma för en liten stund! Jag hade velat berätta för henne om allt det roliga, hemska, knasiga, irriterande och fantastiska som har hänt under de nio månaderna som har gått sedan hon lämnade oss. Jag hade berättat om den sista tiden på sjukhuset och frågat henne om hon uppfattade allt som hände och allt jag sa till henne där. Jag hade berättat för mamma att jag har behållit hennes stuga och tackat henne för allt fint hon har gjort i huset och trädgården som jag och pappa fortfarande får njuta av. Jag hade visat bilder från hennes begravning och mottagningen i stugan där vi slet i veckor för att bli helt klara med allt och hur hennes väninnor som ännu inte hade varit där blev helt förälskade i hennes lilla paradis. Jag hade velat berätta om Charlie som har blivit en så duktig hund. Om hur hon trivs jättebra hos oss i Stockholm, att hon har gått ner i vikt och faktiskt gillar att gå långpromenader nu för tiden. Jag hade berättat att Charlie inte är ens i närheten av lika bortskämd längre, antagligen för att mamma inte finns kvar och kan skämma bort henne och så hade vi skrattat högt. Jag hade berättat för mamma vilken chock det var när jag skulle dubbelkolla hennes postnummer på Eniro en gång när jag fyllde i en massa papper och när hon inte längre fanns där. Hon hade fått höra om hur tårarna sprutade när jag på ett så brutalt sätt tvingades att för en stund inse att hon faktiskt inte existerar längre. Det finns många sådana historier jag skulle vilja berätta för henne och om hur jag aldrig har klarat av att skriva in “Mamma dog” i min kalender under den 29 juli 2013. Men jag hade också berättat för henne att jag faktiskt har klarat mig, för jag vet hur dåligt hon hade mått över allt jag har behövt gå genom på egen hand. Jag vet hur frustrerad hon hade varit över att hon inte fick finnas vid min sida genom den absolut tuffaste perioden i mitt liv men då hade jag tröstat henne och berättat att jag nu för första gången på flera månader känner att jag kan tänka på henne och allt som har hänt utan att må så fruktansvärt dåligt. Jag hade berättat hur jag kan sitta här och skriva det här blogginlägget efter en lång period då jag har varit okapabel till att skriva något alls om det som har hänt då det har gjort för ont! Mamma hade rynkat pannan och tittat oroande på mig, då hade jag pussat på hennes rynka, berättat hur vacker den är för mig och hur mycket jag saknar även hennes minsta små skavanker.

0 kommentarer