Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

21:27 | October 24, 2012

En dålig dag…

Det har varit en dålig dag idag, ett ordentligt bakslag när det gäller mamma och hennes sjukdom. Jag vet inte ens vad jag ska skriva nu så jag delar med mig av mammas Facebook-status istället. Den förklarar det mesta: Fick första sprutan idag, som ska stärka skelettet, och påbörja behandling med en medicin, som jag inte vet om den egentligen gör nytta…och tråkiga besked ,som gjorde mig ledsen….allvarligt, utbrett i hela skelettet, du blir inte gammal, mm mm . Hur gör man för att inrätta sitt liv efter att ta emot svåra besked gång på gång….ta till sig dem …hitta tillbaka till att kämpa för att få leva lite till och lite till? Och om inte jag vet, hur ska ni veta? Svart idag, grått imorgon, förhoppningsvis ljusnar det om några dagar och jag orkar känna lycka, glädje och hopp igen. Vem sa att livet skulle vara enkelt? Vet bara att jag älskar livet och vill leva!!!!

0 kommentarer



18:15 | October 21, 2012

Rosa Bandet-galan

Min moster har gjort en så oerhört fin gest för mamma, Postkodmiljonären lottade nämligen ut 15 biljetter till Rosa Bandet-galan som äger rum här i Stockholm den 31 oktober. Utan att jag och mamma visste om det(det roliga är att mamma också var med och tävlade men vann inte) så skrev mammas syster ett helt underbart brev och VANN! Här nedanför har jag klippt ut den delen där hon berättar om mamma och varför hon vill vinna biljetterna, det rörde mig till tårar när jag fick läsa det.

“Jag vill berätta min systers historia: Min syster drabbades för sex år sedan av bröstcancer och knutan upptäcktes sent och hon fick ta bort ena bröstet. Kämpiga behandlingar för att överleva och en ständig dödsångest som tog flera år att komma över. Överlevde och har haft något år med framtidsplaner. I somras fick hon ont i ryggen och i armen. Hon började misstänka att det var något fel och gick till läkaren, som bortförklarade det. Gick tillbaka till sin husläkare som tog henne på allvar och skickade en remiss till onkologen för skelettröntgen . Svaret tog flera veckor för att läkaren ej hade några tider! Svaret kom, metastaser i rygg, skuldra och bäckenet. Dödsångest igen!

Min syster gav inte upp utan tog kontakt med sjukvården. Det verkar som man ska vara frisk för att orka med och pressa på sjukvården. Behandlingen kan inte starta förrän sjukvården har undersökt en tumör närmare. Idag skulle hon in på sjukhuset och få lokalbedövning för att läkaren skulle ta ut en bit av tumören för undersökning. Men vad hände?Hon låg på patientbritsen och väntade och väntade. Min syster var sjukhusklädd och hade fått lokalbedövning. Läkaren kom aldrig av någon anledning. Min syster skickades hem utan någon ny tid och med ännu mer dödsångest.

Vad är det med sjukvården?
Vart är vi på väg inom sjukvården?
Varför får hon inte professionell och snabb hjälp?
Varför hjälper ni inte min syster?

Rosa bandet måste fortsätta att kämpa för kvinnors rättighet till förebyggande sjukvård och fortsatt forskning och sjukvård för de som drabbas av bröstcancer. Jag vill att min syster får en trevlig kväll tillsammans med sin dotter i Stockholm och att hon kan glömma sin sjukdom för en kväll.”

0 kommentarer



23:47 | October 15, 2012

Vår tragedi är inte andra människors sorg…

Jag fick ett mail av en läsare idag som verkligen berörde(läs, rörde mig till tårar). Det var en tjej som har följt min blogg sporadiskt i några år men när hon läste om min mammas cancerbesked började hon följa min blogg slaviskt. “Inte bara för att man hoppas er allt gott (självklart) utan också för att jag levde mig in i situationen. Precis som om någon ville säga mig något….” skrev hon och fortsatte “Och för en vecka sedan kom sjukdomen till min mamma. En rysning gick längs min ryggrad när läkaren uttalade ordet. Ordet jag aldrig trodde skulle finnas med i samma mening som min mammas namn. Varför oss? Varför vi? Tusen frågor och ingen som kan garantera de svar vi vill höra. I början faller världen samman. Skräcken, frustrationen och vi sörjer redan sorgen. Vill alltid vara nära, men när all chock har lagt sig börjar världen runt oss byggas upp igen. Tidningen kommer varje morgon, folk springer till tunnelbanan som vanligt och det skrattas i varuhusen. Konstigt nog har inte världen stannat upp, vår tragedi är inte andra människors sorg. vi börjar hänga med livet igen trots att mammas sjukdom gnager i huvudet. Därför är det skönt med en person med en jobbig period i livet kan dela med sig av den i en blogg, text eller vad som helst. Inga av oss är ensamma i vår kamp mot cancern! Min mamma sa till mig när vi fick beskedet “det är konstigt, jag är egentligen väldigt sjuk men känner mig väldigt frisk”. Igår sa hon “när man får beskedet cancer i ansiktet förväntar man sig att nästa dag ligga sjuk, men de är inget jag tänker göra, livet går vidare och tidningarna kommer på morgonen och folk skrattar i varuhusen”

Jag tycker att hon sätter så bra ord på de känslorna man går genom vid ett cancerbesked och hon påminde mig även om att jag faktiskt mår lite bättre av att dela med mig av min tragedi med er. Stödet jag får från er är nämligen helt otroligt och jag inbillar mig även att jag förhoppningsvis kan hjälpa någon annan där ute. De senaste veckorna har jag i alla fall mer eller mindre grävt ner mig i mina studier för att förtränga det som har hänt, men också för mammas skull. Jag vet att jag alltid har gjort henne stolt men just nu har jag ett nästan maniskt behov av att göra henne glad och stolt över mig. Det kanske är mitt sätt att orka med allt annat just nu, att inbilla mig själv att jag gör det för hennes skull, för att hon ska slippa oroa sig för mig och mitt liv. Därför var mitt besök på akuten och min huvudvärk ett stort bakslag. Jag kunde knappt tänka klart dagarna som följde, än mindre stötta mamma, men när jag lyckades så pass bra på min tenta fick jag någon sorts bekräftelse och kunde knata vidare. För livet går ju faktiskt vidare, även om det emellanåt fortfarande känns som att jag lever i ett vakuum mellan dröm och verklighet.

Nu pratar jag och mamma i telefon flera gånger om dagen, det har vi å andra sidan alltid gjort men jag kan inte ens förstå hur jag vissa dagar förut verkligen inte kunde hitta tiden för att ringa henne, det känns så långt borta. Man kan alltid ta sig tid, tänk på det! De senaste dagarna, nu när jag inte kan stänga av allt och bara tentaplugga så har sorgen kommit tillbaka. Flera gånger om dagen är jag nära att börja gråta och minst en gång om dagen kommer tårarna också. Jag förstår fortfarande inte att det här händer oss, det känns så fruktansvärt overkligt, att min mamma aldrig kommer bli helt frisk.

Vårt senaste bakslag var i slutet av förra veckan när mamma skulle göra en punktion i bäckenet, det gör man för att komma åt cancern och testa vilken sort det är. Mamma var nervös flera dagar före och när hon hade legat i sängen på sjukhuset i flera timmar avbröt de helt plötsligt för, lyssna på den här, DE HITTADE INTE LÄKAREN SOM SKULLE UTFÖRA PUNKTIONEN. Istället har jag för varje dag som gått sedan dess fått bevittna mammas smärtor som bara blir värre och värre. Är det inte sjukt att det ska ta nästan 2 månader från det att vi fick beskedet tills det att mamma får sin behandling? Jag vet inte, det kanske inte spelar så stor roll rent fysiskt(psykiskt är det tortyr kan jag meddela) men jag slåss ju dagligen med tankarna kring om jag borde få upp mamma till Karolinska så fort som möjligt eller inte….

0 kommentarer



17:29 | October 10, 2012

Problem number one…

Jag tror att mitt största problem med det hela grundas i min avsky för att tycka synd om mig själv. I vissa svåra situationer i mitt liv har jag verkligen försökt stanna upp för att lida med mig själv. “Men Linn, du går genom något fruktansvärt jobbigt just nu!” brukar jag tänka men ändå slutar det alltid med att jag kommer på bättre tankar och knatar vidare. Det är väl lite det jag kämpar med just nu, att försöka ta in verkligheten och förstå vilken kris jag och min familj(även om den i princip bara består av mig och mamma) går genom just nu. Problemet är bara att vi aldrig har fungerat så, vi ställs inför motgångar men slåss alltid tillbaka och går därifrån en lärdom rikare(när jag skriver vi syftar jag på mig och mamma). När jag försöker tänka negativt och tycka synd om mig själv så tar alltid min livsglädje över illa kvickt. Precis den livsglädjen jag kände idag när jag var ute med Charlie, att trots allt vi går genom just nu så vill jag få ut det mesta av livet. Då är det otroligt frustrerande att kroppen säger ifrån och helt plötsligt är jag inte kapabel till att göra allt det där jag vill. Jag googlade t.o.m. “feeling sorry for your self” för att försöka hitta en artikel som skriver något i stil med “ibland är det faktiskt bra att tycka synd om sig själv”. Det ända jag hittade var ungefär “10 Reasons Why It’s Stupid To Ever Feel Sorry For Yourself” och “How to Overcome Self-Pity and Stop Feeling Sorry for Yourself”. Så jag antar att jag måste komma i kontakt med mina känslor på något bättre sätt! Jag har nämligen ytterligare ett problem och det är att jag alltid vill agera psykolog åt mig själv, kanske för att slippa gå till en riktig!

0 kommentarer




13:59 | October 1, 2012

Rosa Armband, Rosa oktober är igång!

Glöm inte att Cancerfonden står på Centralstationen i Malmö idag och säljer de här Rosa Bandet-armbanden som vi knöt förra veckan! Det här söta armbandet med en cupcake-berlock fick jag precis i ett mms av Stephanie som precis har varit och köpt. Det kostar runt hundralappen och allt utom materialkostnaden skänks till cancerforskningen! Jag fick frågor om jag kunde sälja armbanden via bloggen men de jag knöt lämnade jag till tjejerna som står och säljer i Malmö.

rosa bandet armband

0 kommentarer