Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

15:04 | September 13, 2013

haters be hatin'

Jag, precis som många av er läsare reagerade på de här kommentarerna jag fick i bloggen i veckan. Jag är rätt van och tar inte direkt åt mig men jag måste erkänna att jag blev lite provocerad då detta verkar vara en väldigt speciell person. Jag kan nämligen kolla ip-adresser och såg då att detta så klart är samma person som har skrivit kommentarerna. Personen i fråga har kommenterat många gånger och använder nästan alltid olika namn. Helt sjukt! Anledningen till att kommentarerna provocerade mig var för att påståenden som dessa förminskar den otroliga sorg och saknad jag känner efter min mamma och bror. Det känns varenda sekund! Samtidigt som jag vet att om jag hanterar det jag går genom just nu på bästa sätt så kommer jag antagligen kunna leva mitt liv så mycket mer än många andra. För när döden är så nära vaknar man upp och konstigt nog kan jag finna en mycket större lycka i så små saker som att få klä mig i mina favoritkläder på morgonen eller en så banal sak som att sitta och måla naglarna. Ytligt eller ej! Antagligen för att jag mer än någonsin förut känner att jag lever vilket min älskade mamma och bror inte längre gör, åtminstone inte i den här världen. Därför får de leva genom mig! Jag är oerhört tacksam för mitt liv bortsett från det som har hänt den här sommaren. Det är tyvärr ingenting jag kan påverka och det enda jag kan göra nu är att försöka komma tillbaka och må lite bättre för varje dag som går, jag vet att det är precis vad mamma och Mattias hade velat. Tack till alla er som försvarar mig när någon skriver så här, även om jag inte överhuvudtaget borde ta åt mig så betyder det mycket!

elaka kommentarer

näthat

0 kommentarer



15:30 | September 10, 2013

Ge allt du har…och lite till

Jag träffar hela tiden personer som är anhöriga till någon med cancer. Jag vet också att många av er läsare är anhörig till någon som har cancer. Det är er jag skriver till nu och jag vill att ni lovar mig en sak, att av respekt för den som är sjuk: ge allt du har och gärna lite till! Det gäller inte bara de som har anhöriga som är sjuka i cancer så klart utan det gäller alla som är allvarligt sjuka. Du som anhörig måste stötta, visa att du finns där, ta reda på vad sjukdomen innebär och vad man kan få för hjälp. Ifrågasätt, sök själv hjälp hos en psykolog eller terapeut för att kunna bli det bästa stödet du någonsin kan. Försök sätta dig in i den sjukas situation(med varning för att man kan må väldigt dåligt av att försöka förstå) och va den personen du själv hade velat ha vid din sida om du var allvarligt sjuk. Trots att vi ska vara väldigt tacksamma för sjukvården här i Sverige så finns det också otroliga brister. “Någonting har gått fel när man måste vara frisk för att orka vara sjuk”

Jag vet att många började tvivla på min verklighetsuppfattning de sista veckorna av mammas liv. Jag fick blickar av både sjukhuspersonal och anhöriga och vissa sa t.o.m. till mig att nu måste du inse att det är över. Enligt mig så ska sjukhuspersonal informera mig som anhörig om min mammas tillstånd men de ska aldrig vara nedlåtande som vissa faktiskt kunde vara. Självklart var jag medveten om mammas allvarliga tillstånd, flera gånger om dagen bröt jag ihop just för att jag visste hur sjuk hon var. Men att jag skulle ge upp hoppet om att hon skulle bli bättre? Att vi skulle få lite mer tid tillsammans? Aldrig! Min mamma var 58 år gammal och alldeles för ung för att dö. Andra runt omkring borde acceptera hur man som anhörig väljer att agera utifrån hur bra man faktiskt känner den som är sjuk och jag kände min mamma oerhört väl. Hennes värsta mardröm var att läkarna skulle ge upp hoppet om hennes överlevnad. Därför valde jag att in i det sista hoppas för mammas skull och jag kämpade för att hon skulle få den behandling hon inte själv var kapabel att kräva just då! Trots det satt jag konstant vid hennes sida de sista dagarna, jag pratade med henne och lugnade henne. Jag sa att jag kommer ha ett bra liv och har många som tar hand om mig. Inte för att jag klarade av att sitta och säga så till min mamma utan för hennes skull. För att hon skulle få ro att lämna mig om hon kände att hon inte orkade kämpa mer. Så visst förstod jag hur allvarligt det var.

Nu efteråt får jag ofta höra att jag är stark! Jag är oerhört tacksam för det men så stark är jag egentligen inte, det är nog ingen. I en sådan situation handlar det nog främst om att vara osjälvisk! Att sätta locket på sina egna känslor för att kunna finnas till för en annan människa så mycket som det bara går. Jag har fått erfara människors rädsla för sjukdomar, rädsla för läkare och framförallt rädsla för det okända. Jag blir så ledsen varje gång jag ser att det kommer i vägen för att göra allt för den som är allvarligt sjuk! Tro mig, mina rädslor stod verkligen i vägen för mitt agerande första gången mamma blev sjuk i bröstcancer för många år sedan och det kan jag fortfarande ångra.

Idag kan jag säga att hur mycket jag än gjorde för min mamma det sista året så kommer jag alltid önska att jag hade gjort ännu mer. Så varför inte bara ta i från tårna och vara så bra man bara kan vara i en sådan situation, det är mitt råd till er anhöriga. I slutändan tror jag att man själv också mår bäst av det, att känna att man fick finnas till för den man älskar så oerhört!

Här(klick!) kan ni läsa mer om hur det är att vara anhörig och allt vad det innebär. Där finns även information om hur man söker hjälp!

0 kommentarer



19:03 | September 9, 2013

mitt lilla altare.

Jag testar allt som jag tror kommer funka för mig just nu. Jag har ett litet ‘altare’(jag vet inte vad man annars kan kalla det?) med en bild på mamma och en på Mattias. Där tänder jag ljus varje dag och sätter nya blommor! Altaret kommer jag nog alltid att ha kvar. Jag har även börjat med yoga på morgnarna och går självklart i sorgeterapi. Jag hade en jätteduktig kvinna i Malmö och måste nu hitta en ny här i Stockholm. Det verkar lite svårt att hitta så ge mig gärna tips på duktiga personer/ställen om ni känner till några. Gärna i centrala Stockholm!

family comes first

flowers

0 kommentarer



12:48 | September 3, 2013

tisdag.

Jag hade först tänkt gå bort till kontoret idag, Tidningskungen har flyttat till nya lokaler men på samma adress och jag har verkligen saknat alla där under mina månader nere i Skåne. Tyvärr vaknade jag med en hemsk yrsel, jag antar att den kommer av att jag spänner mig mycket för tillfället. Kanske inte så konstigt! Jag har drömt om mamma varje natt sedan hon gick bort. Det är oftast lite olika scenarion men handlar alltid om att hon är sjuk och hur jag ska göra för att rädda henne. Någon natt drömde jag att hon bara hade 3 veckor kvar att leva och så satt vi och diskuterade och försökte förstå hur man skulle hantera den vetskapen. Jag hoppas att mina drömmar om henne snart vänder och blir positiva. Jag vill drömma om hur vi skrattade tillsammans, hur vi kramades och berättade hur mycket vi älskade varandra. Så många gånger jag har tänkt den tanken, varför kramade jag henne inte ännu mer? När jag kommer på att jag aldrig mer ska få krama henne gör det ont i hela kroppen. Jag ser hennes runda kinder framför mig och hur jag pussar på henne. Sluter jag mina ögon så är hon där, jag ser henne i detalj. För varje dag som går så är det en dag längre sedan jag sist träffade henne, den tanken skrämmer mig. Jag vill alltid ha henne lika färskt i minnet som jag har nu. Och ska sanningen fram så förstår jag fortfarande inte att hon är borta, jag vet inte om jag någonsin kommer förstå det! Jag förstår knappt att jag sitter och skriver det här inlägget, men tack för att ni lyssnade!

0 kommentarer




14:16 | August 31, 2013

det här värmer mitt hjärta och får mina tårar att börja rinna, tack Hanna.

Linn.

Jag sitter här på andra sidan jordklotet och tårarna faller längs med mina kinder för andra, kanske tredje dagen i streck, när jag tänker på allt det fruktansvärda och orättvisa livet tvingat dig att gå igenom de senaste månaderna. Jag har följt dig och din mammas kamp; fällt många tårar, pratat mycket med min mamma om det ni gått igenom, och reflekterat en del över mitt eget liv och allt vad det innebär.

Genom att dela med dig av dina tankar, dina känslor, din ångest, ditt hopp, er kärlek, och det otroligt starka band som finns mellan dig och din mamma, har du lämnat din omgivning oerhört berörd. Jag skriver till dig för att säga att jag tänker på dig ofta och mycket i din sorg. Jag ligger sömnlös på nätterna, funderar över hur och varför livet kan få lov att vara så otroligt orättvist, blir arg för att de som så otroligt gärna vill få leva ibland måste gå alldeles för tidigt, och tänker en del på mina egna prioriteringar och relationer.

Jag skriver också för att jag vill att du ska veta att du och din mamma, tillsammans, så som ni kämpat och funnits för varandra–prioriterat varandras välmående och er gemensamma kärlek över allting annat–har fått mig (och så många andra) att uppskatta min egen mamma mer än jag någonsin har gjort tidigare. Genom att följa er kamp tillsammans från andra sidan jordklotet vill jag att du ska veta hur er enormt starka kärlek för varandra har förändrat hur jag ser på mina relationer och de som står mig nära. Tack till dig och din mamma för att ni fått mig att förstå hur viktigt detta är.

Din mamma kommer alltid finnas med dig, och med alla de människor hon berört och funnits för i deras egen kamp mot cancern. Hon var, och är, så otroligt, jätte, jättestolt över dig. Jag tänder ett ljus för din mamma ikväll, såsom jag gjort varje kväll sedan jag fick höra om din mammas bortgång. Många, många styrkekramar till dig.

0 kommentarer