Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

17:36 | December 5, 2018

a trip down memory lane

Storebror och lillasyster! 

Det var så mysigt att få komma hem till Skåne och pappa och jag är så glad för vårt dygn tillsammans. Begravningen blev både glad och sorglig men framförallt så himla fin vilket jag är väldigt tacksam för. Efteråt gick jag och pappa och åt lunch på Västra Station och pratade minnen och livet i över två timmar. Vad hade jag gjort utan honom? Vi hade i alla fall världens mysigaste dygn tillsammans trots omständigheterna och på kvällen när jag kom hem låg vi i min gamla säng och kollade på bilder från när jag var liten. Alldeles för sällan ser jag tillbaka och minns, det ska jag bli bättre på från och med nu.

Haha, jag älskar den här bilden! Det är tufft att vara småbarnsförälder och här ligger pappa helt utslagen och sover med två ungar på magen. Och ja, jag var en riktigt ful bebis, det var först i två-tre årsåldern som det började ordna upp sig för mig, haha!

Hela tjocka släkten! Tack gud för att hockeyfrilla och stora glasögon blev omodernt igen, men vem vet, det kanske kommer tillbaka någon gång? Jag är den lilla bebisen i mitten som sträcker sig efter sin kusin.

Pappa, Matti, mamma och jag på min dopdag och farfar till höger som också var min gudfar. Jag döptes hemma i vårt vardagsrum i huset i Skanör-Falsterbo där jag är uppvuxen. Vi bodde där tills jag var 12 år gammal och jag kan fortfarande ta en mentalt guidad tur i det huset om jag sluter ögonen. Jag minns planlösningen, rummen, möblerna och t.o.m. små detaljer som strukturen på tapeterna! Galet ändå efter så många år…

Minns ni era barndomshem bra? Eller ni kanske t.o.m. har dem kvar? 

Har ni sett ett sötare julkort? Det här julkortet skickade mamma, pappa och Matti ut till släkt och vänner och önskade god jul året innan jag föddes. Tomtemor och tomtefar till vänster stod alltid under granen när jag var liten och jag har fortfarande dem kvar i en låda på pappas vind.

Med tanke på vad som hände senare i livet så hade man kanske kunnat tro att Matti alltid var den stökiga av oss två men icke. Jag var en riktigt kaxig liten sak och Matti den snälla, lite mer tillbakadragna som tog hand om sin busiga lillasyster.

Mamma och jag på min dopdag, och ja, det gör fortfarande skitont i mig när jag ser den här bilden. Sådana här bilder ser jag på mig själv och mina vänner med deras barn idag och det känns så ofattbart att tiden från då tills nu gick så fort och att hon inte längre finns i mitt liv. Lova mig att ni tar tillvara på tiden med era närmsta, varje dag!

Matti, farmor, jag och farfar. Jag älskar farfars outfit och Mattis knallrosa jacka! Det här är i deras sommarstuga på väg ut mot Österlen. Farfar sålde den för några år sedan utan att meddela mig. Jag hade kunnat ge mycket pengar för att få se det stället igen. Någon dag kanske jag åker dit, knackar på och hoppas att de som köpte stugan släpper in mig.

Här är Mattias lite äldre men jag älskar den här bilden av honom så den fick vara med. Här ser han mer ut som han gjorde sist jag träffade honom. Min bror avskydde nämligen att vara med på bild så jag har inte så många att minnas honom med.

Och världens gulligaste mamma som tvunget skulle klä mig i rosa klänningar. Det tog inte lång tid efter att jag hade börjat på dagis som hon gav upp hoppet om det när jag började klättra i träd och spela fotboll med killarna och kom hem med förstörda kläder varje dag, haha. Här sitter vi på skostället i hallen innan vi ska iväg på kalas.

Jag hoppas ni tyckte det var lika kul som jag med en liten tillbakablick, det kanske blir fler sådana här inlägg i så fall!

Med tanke på att mamma och Matti inte längre finns med oss så blir det så klart lite känsligt att se tillbaka och minnas men min tanke med det här inlägget var verkligen inte att det skulle vara sorgligt. Jag ser snarare tillbaka på min barndom som väldigt lycklig och jag är otroligt tacksam för att jag blev just den jag är och fick just den familjen jag fick. Ingenting varar dock för evigt och jag tycker att det är en viktig påminnelse, för att vi inte ska ta det vi har här och nu för givet.

Jag är tacksam varje dag för att jag har pappa kvar och ni som har följt bloggen vet att jag och mamma var löjligt nära varandra. Jag hade aldrig kunnat önska att pappa skulle kunna fylla så mycket av mitt tomrum efter henne men han har nästan lyckats. Det finns ingen som någonsin kommer kunna ta hennes plats så klart men jag känner mig så otroligt älskad och uppskattad av pappa. Vi har kommit varandra så nära, närmre än vi någonsin har varit skulle jag vilja påstå och jag antar att det även kan komma något gott ur allt det onda vi har varit med om.

Puss älsklingar och tack för att ni reste tillbaka i tiden med mig för en stund!

18 kommentarer



17:46 | October 10, 2017

rosa oktober

På tal om rosa, det är oktober! 

Förr innebar rosa oktober alltid minst en eller två resor ner till Skåne för min del där jag brukade hjälpa mamma och hennes vänner att sälja Rosa Bandet. Det var det mysigaste jag visste! Cancer är en så fruktansvärd sjukdom men samtidigt för den verkligen människor samman för att kämpa mot ett gemensamt mål, att besegra den.

Här ovan är ett litet axplock av årets rosa produkter som ni kan köpa och samtidigt bidra till cancerforskningen. Min favorit är de här fina kaffekopparna från Rörstrand-serien Swedish Grace där 15 kronor per såld produkt skänks till Rosa Bandet. De här två sötnosarna bor nu ute hos oss på landet och jag gillar att fylla på med någon rosa produkt varje år som jag kan använda och som påminner mig om mamma.

Det allra bästa är ju så klart att köpa Rosa Bandet eller skänka pengar och precis som varje år ska jag skänka en summa till minne av mamma. Kommer ni ihåg insamlingen förresten? Jag glömmer aldrig insamlingen jag startade till minne av min underbara mamma och tack vare er så samlade vi in nästan 110 000 kronor och året därpå nästan lika mycket till.

Det känns nästan overkligt och tack igen för att ni hjälpte mig att hedra minnet efter mamma på bästa tänkbara sätt!

Och jag vill skicka en extra tanke och styrkekram till alla er där ute som lever med cancer i er närhet just nu, jag vet vad ni går genom och ni är inte ensamma. Tveka inte att lämna en kommentar eller maila mig om det finns något jag kan göra för att göra er vardag lite lättare,  Tillsammans mot cancer!

0 kommentarer



16:02 | July 3, 2017

bakgrunden till mina mardrömmar…

Förra veckan berättade jag för er om mina mardrömmar som fortfarande besöker mig med jämna mellanrum sedan mamma gick bort och ni var några som kände igen er. För att förklara för er så att ni förstår just mina mardrömmar så måste vi vrida tillbaka klockan till våren år 2006, mamma hade nyligen fått beskedet att hon hade bröstcancer och genomgick två operationer och en tuff cellgiftsbehandling.

Jag var 19 år gammal och hade fullt upp under sista terminen i gymnasiet. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli när jag blev stor men jag var helt säker på att jag någon gång skulle vilja plugga vidare så jag var fast besluten om att få bra slutbetyg. Och så hade jag fullt upp med allt det där andra som hör tonåren till, killar, vänner, fest och så försökte jag ta reda på vem jag egentligen var mitt i allt det där. Det enda jag var helt säker på var att min mamma inte kunde dö! Jag hade hört talas om bröstcancer tidigare och det var inte alls som lungcancer som min farmor gick bort i när jag var liten. Det var många som överlevde bröstcancer och det skulle min mamma också göra.

Jag bodde hos pappa sedan ett par år tillbaka, jag och mamma hade en ganska tuff period under mina tonår då vi helt enkelt inte förstod oss på varandra. I efterhand har jag förstått att många mammor och döttrar går genom samma sak under den här perioden. Jag orkade inte med att hon ständigt skulle hålla koll på mig och tjata om allting så jag bestämde mig för att flytta till min pappa istället, jag och pappa hade mer av en vänskapsrelation och han lät mig sköta mitt utan en massa tjat. Mamma uppfattade det som ett otroligt svek från min sida och jag vet inte om hon någonsin kom över det.

Eftersom jag var så säker på att just min mamma inte kunde dö så fanns jag inte för henne riktigt så mycket som jag i efterhand önskade att jag hade gjort. Jag hade fullt upp med mitt och tog lite för givet att hon var stark och skulle klara det där galant. Så illa var det antagligen inte, jag fanns där för henne så mycket som jag var kapabel till just då, men det är framförallt så jag minns den första perioden av hennes sjukdom. Jag var en otillräcklig och känslokall dotter som inte kunde ta till mig allvaret av hennes sjukdom.

Åren gick, mammas operationer och cellgiftsbehandling verkade ha gjort resultat och när fem år hade gått blev hon friskförklarad. Då hade jag bott i Stockholm sedan tre år tillbaka och under årens lopp hade vi hittat tillbaka till varandra och blivit bästa vänner igen. Det fanns ingen i mitt liv som stod mig så nära som min mamma. Jag kände till hennes fruktansvärda rädsla för återfall men vi försökte tänka positivt och fortsätta leva som vanligt trots att oron för återfall gnagde i oss. Vi fick njuta av friskförklaringen i knappt ett år.

Jag glömmer aldrig när jag fick samtalet. Jag var på mitt dåvarande kontor där både Cecilie och Johan, två av mina bästa vänner, jobbade. Jag förstod det direkt när jag hörde mammas tonfall men jag hoppades innerligt att det var någon gammal och avlägsen släkting som hade gått bort och att det var därför hon var ledsen. Jag som annars har bra kontroll över mina känslor och mitt agerande började gå från min skrivbordsplats samtidigt som hon pratade. När jag kom ut till köket hade hon sagt orden som jag var så rädd för att höra “Cancern har spritt sig, den sitter i skelettet, det är därför jag har haft så ont i axeln den senaste tiden”. Jag skrek rakt ut och slängde mig ner på golvet, tårarna sprutade.

Jag hade aldrig reagerat på ett sådant sätt tidigare eller någonsin igen sedan dess, det var precis som att alla människor som satt vid sina skrivbord på kontoret inte längre existerade. Cecilie och Johan kom springandes mot mig och jag kom upp på mina fötter igen, jag grät hysteriskt. I den stunden förstod jag att min mamma aldrig någonsin skulle bli friskförklarad igen och hon skulle med största sannolikhet dö i cancer. Däremot hade vi aldrig trott att det skulle gå så fort, tio månader fick vi tillsammans efter det samtalet.

Under de tio månaderna fanns jag där för henne som ingen annan, jag var i Skåne med jämna mellanrum, följde med henne till läkaren, tog hand om henne när hon genomgick sina behandlingar, renoverade stugan hon hade köpt, fixade i trädgården när hon inte hade några krafter kvar och läste på om hennes sjukdom och vilka valmöjligheter vi hade. Jag och Mattias bjöd upp henne till Stockholm och skämde bort henne som aldrig förr. Vi tog med henne på middag med Mattias mamma, drack drinkar på Bistro Jarl och dansade i baren på V. Vi fyllekäkade vid matsalsbordet när vi kom hem samtidigt som Charlie gick på bordet mellan oss och fick smaka både hamburgare och pommes och vi skrattade som aldrig förr. Jag glömmer aldrig den kvällen!

De tre sista veckorna av hennes liv låg hon på lasarettet i Lund. Den första veckan var jag där dygnet runt och såg till att hon fick sin behandling även om hon knappt kunde tala för sig själv. Jag gjorde det hon hade sagt åt mig att göra och det var att aldrig ge upp, hon ville få behandling in i slutet för hon var livrädd för att dö. Cancern hade spridit sig till hjärnan och den andra veckan pendlade jag mellan Malmö och Lund för att samtidigt ta hand om hennes stuga och trädgård så att den skulle vara fin om hon någonsin fick komma tillbaka dit.

På kvällarna tvingade mamma ibland sjuksköterskorna att ringa upp mig på min telefon och så skrek mamma på mig för att jag hade tagit med hennes iPad hem även om vi tidigare på dagen hade kommit överens om att jag skulle göra det. Jag grät även om jag visste att hon inte var sig själv längre. Jag bråkade med läkarna och ifrågasatte allt de sa, jag läste forskningsrapporter om metastaser och spridning av bröstcancer till hjärnan för att förstå om det fanns någonting kvar jag kunde göra för att inte bryta mitt löfte till henne.

Det var först den sista veckan när jag satt hos mamma tillsammans med en av hennes väninnor som en av sjuksköterskorna kom in. Jag och mammas väninnan satt och pratade om att mamma var så trött och att det antagligen berodde på alla tuffa behandlingar hon hade genomgått. Läkarna hade redan berättat för mig att det inte fanns något kvar att göra men jag slutade inte hoppas, då sa sjuksköterskan “Din mamma sover inte för att hon är trött efter behandlingarna, hennes kropp sover för att den förbereder sig på att dö.”

Den sista veckan lämnade jag inte mammas sida många gånger, jag tog med boken vi skrev i tillsammans till sjukhuset. Jag gav  den till henne i present flera år tidigare och inför varje gång vi sågs så skrev vi till varandra i boken. Jag fortsatte att skriva om henne i boken under de sista dagarna på sjukhuset, saker som jag aldrig ville glömma och som jag alltid kan gå tillbaka och läsa om minnena bleknar. Jag läste högt ur boken för henne och berättade för henne hur mycket jag älskade henne och att jag alltid skulle klara mig. Jag trodde inte själv på mina ord när jag sa dem högt men jag försäkrade henne om att det var dags att släppa taget och den 29 juli den sommaren satt jag bredvid henne i gryningen när hon tog sina sista andetag och sakta kvädes till döds, det är det värsta jag någonsin har varit med om.

Fortsättning följer…

80 kommentarer



21:00 | March 6, 2017

att vara nere på botten och ta sig upp igen…

Jag hoppas att ni märker att jag mår väldigt bra just nu!

Ni har ju varit med mig under så många av mina motgångar och det är extra kul när jag får visa och berätta för er att jag faktiskt mår väldigt bra igen. Många gånger har sorgen jag har gått genom efter min mamma och bror känts som en mörk tunnel utan något slut, men så någon gång i höstas så vände det.

Stundtals har jag fortfarande befunnit mig i den där mörka dimman där jag knappt kan skilja dagar från veckor. Månader har många gånger sprungit förbi och jag har knappt reflekterat över att jag stiger upp ur sängen och klär på mig varje dag. Saknaden och tomrummet kommer alltid att finnas kvar, men jag börjar äntligen känna mig mer och mer som mig själv igen! Efter tre långa år och sex månader.

Igår när jag var lycklig och lite extra hög på livet så slog det mig att det inte var särskilt längesedan jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag vet inte om jag berättade det för er, antagligen inte, allt är en dimma och många gånger mådde jag så dåligt så att jag knappt kunde få ner det i ord och att ens försöka tog för mycket energi av mig för att jag skulle orka med resten av dagen. Istället slutade jag att skriva om det helt!

» Jag minns när jag inte kunde lyssna på musik under flera månader, varje ton och varje refräng gjorde för ont. Lyckliga och glada låtar var för långt från min verklighet och sorgliga låtar var inte ens på tal, de hade fått mig att gå under på riktigt! Jag som annars älskar att lyssna på musik, både när jag är glad och ledsen och när jag vill känna! Jag stängde av!

» Jag minns hur min ångest nästan åt upp mig inifrån, många gånger tog jag till en riktigt dålig, gammal vana för att dämpa den, cigaretter. Jag satt ofta på vår balkong, tog en cigarett, pratade med mamma, och svor att det skulle bli den sista. Hon dog ju trots allt i cancer. Hela tiden förstod jag vilken dubbelmoral det var och det gjorde det nästan ännu jobbigare. Jag var inne i en ond cirkel!

» Jag minns att det slog mig hur illa det verkligen var en dag när jag tittade på Charlie och bara grät. Trots att jag pussade på henne, den där lilla hunden som jag älskar över allt annat, inte ens då kunde jag känna det minsta uns av lycka. Semestrar, middagar med vänner, kärlek, jobb, allt kändes meningslöst. Jag grät och bad Charlie om ursäkt för att jag var en så dålig matte som inte klarade mer än att ta hand om henne precis så mycket som behövdes men inte ett skit mer.

Idag lyssnar jag på musik igen, jag lyssnar på låtarna som påminner mig allra mest om de båda två, och det går, det gör ont men det går. Sedan årsskiftet har det inte blivit en enda ensam-cigarett på balkongen och flera gånger varje dag sticker jag näsan ner i den där pälsen och känner sådan otrolig lycka över att den där lilla hunden är just min.

Det är jag extra tacksam för idag!

img_5280

bild från en av plåtningarna idag

33 kommentarer




08:50 | November 7, 2016

vecka 45

IMG_2026

veckans planer

Den här veckan innehåller lite av varje, måndag och tisdag blir all in jobb, blogg och förberedelser. Det kommer bli en del resor framöver (det var länge sedan känns det som) så jag har en hel del att kryssa av den här veckan. Jossan har en middag på onsdag och efter den ska vi på releasefest för Angelicas klädkollektion som hon har gjort för Bikbok, så onsdagskvällen ser ut att bli en riktig höjdare. Jag har ett styrelsemöte, mitt veckomöte med Liv, hinner vi på torsdag ska vi även filma lite och så blir det en hel del lunchmöten. Det är ingen ovanlig vecka med andra ord men i magen känns det som att det kommer bli en riktigt bra vecka.

veckans bästa

Den här veckans bästa kommer definitivt bli helgen men jag kommer berätta mer om den när det närmar sig!

veckans sämsta

Får man vara så jobbig och skriva att ingenting är veckans sämsta? Det känns som att både jag och vänner/familj i min närhet är inne i ett så otroligt bra flow just nu. Det händer så mycket spännande och fantastiska saker i allas liv. Det glädjer mig något oerhört och jag känner mig lycklig och balanserad. Jag kanske jobbar liiiite för mycket, det skulle vara det enda, men allt är bara så roligt just nu! Jag har så mycket inspiration och idéer som jag vill göra om till verklighet!

veckans “det här ser jag fram emot”

Dubai! Jag och Mattias åker på en långweekend till Dubai om två veckor! Jag vet inte om ni minns men senast vi skulle dit så tappade Mattias sitt pass så jag åkte ensam tillsammans med Stina och Kristian. Vi hade en fantastisk resa vi tre och de tog så bra hand om mig, haha, men jag och Mattias skulle stanna kvar ett par dagar längre bara vi två. De hotellnätterna var tyvärr inte avbokningsbara men vi fick skjuta upp dem. Nu ska vi alltså nyttja de två hotellnätterna och har bokat ytterligare två nätter så det blir totalt fyra nätter på One & Only the Palm. Det ska bli så otroligt mysigt att åka iväg bara vi två!

veckans kärlekshälsning

Det här kommer kanske låta lite konstigt för några av er men jag skulle vilja skriva en liten kärlekshälsning till min mamma idag. Mamma var en så otroligt stor del av min blogg förut, både innan hon gick bort men även något år efter. Jag startade ju en Rosa Bandet-insamling till minne av mamma som ni hjälpte mig så mycket med (helt galet att vi samlade in över nästan 110 000 kronor tillsammans, minns ni?) och jag skrev ofta om min sorg och saknaden efter henne här i bloggen i över två år efter att hon hade gått bort.

När mamma var i livet så var hon dessutom min mest trogna bloggläsare. Hon kunde ringa mig och berätta att någon hade skrivit en elak kommentar redan innan jag hade hunnit läsa den själv. Det här har jag nog aldrig berättat för er men hon använde dessutom ett smeknamn när hon skrev kommentarer i bloggen för hon ville inte att det skulle se löjligt ut att min mamma lämnade gulliga kommentarer i kommentarsfältet stup i kvarten. Jag saknar de kommentarerna, extra mycket idag faktiskt! Och det känns både lite skönt men också lite konstigt att hon nu tre år senare inte är en lika stor del av den här bloggen längre, den här bloggen som hon älskade så mycket. Mamma tyckte väldigt mycket om er läsare också ska ni veta, hon pratade ofta om hur ni förvånade och överraskade henne med era kärleksfulla och kloka kommentarer till mig.

Så idag ville jag helt enkelt skriva en liten kärlekshälsning till min mamma här i bloggen! Mamma finns med mig varje stund, varje dag och jag ville skriva några rader om henne här i bloggen igen! Jag önskar att jag kunde säga att mamma är med mig på ett bra sätt nu när det har gått så pass lång tid sedan hon gick bort, men jag sörjer henne fortfarande något otroligt och saknaden upplever jag nästan som att den bara växer för varje år som går.

Och ibland slår det mig, att om jag fick prata med mamma igen och berätta för henne hur dåligt jag har mått sedan hon försvann, då skulle hon bli så otroligt ledsen. För det fanns inget värre mamma visste än när jag eller min bror mådde dåligt! När de tankarna sköljer över mig så känner jag mig konstigt nog mycket starkare igen. Jag samlar ihop mina tankar och känslor och ser fram emot vad livet har att erbjuda idag, det här fantastiska livet som min älskade mamma gav mig!

16 kommentarer