Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

10:56 | June 4, 2015

Suicide Zero

Kära ni! Här är en video som jag önskar att alla tittar på! För lite mer än två år sedan förlorade min vän sin älskade flickvän som begick självmord och i vintras vann han en auktion i Musikhjälpen och priset var en intervju i Skavlan. Den här intervjun valde han då att ge bort till en helt fantastisk kvinna som heter Ludmilla och som har startat Suicide Zero efter att hon förlorade sin dotter som tog livet av sig. Jag kan verkligen relatera till det hon säger för jag kommer aldrig kunna veta helt säkert att min bror inte tog en överdos för att ta livet av sig. Inte mycket tyder på det utan det tyder på att det var ett misstag men jag kommer aldrig att få veta till hundra procent.

Jag kan inte räkna på alla mina fingrar och tår hur många gånger vi var rädda att min bror skulle ta sitt liv. Han levde ett väldigt självdestruktivt liv i perioder och led av depressioner redan tidigt i tonåren. Jag minns att vi, när han var försvunnen i perioder, bara satt och väntade på att telefonen skulle ringa och någon skulle berätta att han inte fanns mer. Jag vet därför också den vanmakt man känner när någon mår dåligt och man inte vet vad man ska göra för att hjälpa till. Därför är Suicide Zero så viktigt! Man ska våga bemöta och prata om självmordstankar för antalet självmord i yngre åldrar ökar. Man måste lyckas fånga upp och hjälpa de som mår dåligt och därför måste en organisation som Suicide Zero att finnas. Jag minns hur frustrerade vi var när vi om och om igen sökte hjälp för min bror men ingen kunde riktigt hjälpa honom eller ville hjälpa honom. Det finns många bra saker med vårt välfärdssystem men det finns också många brister. En av dem, om ni frågar mig, är psykvården.

Precis som Ludmilla säger en bit in i klippet så tror jag att många unga idag mår dåligt för att de inte kan leva upp till de krav som ställs på en perfekt yta. Sociala medier brer definitivt på känslan av otillräcklighet och jag ser det som min skyldighet att sprida det här budskapet vidare och jag hoppas att ni vill göra det också. Kunskap krävs för att hitta och hjälpa de som behöver hjälpen som mest och självmord kan förhindras! Om ni vill läsa mer om Suicide Zero kan ni göra det på deras hemsida SuicideZero.se (klick!). Där kan ni även skänka bidrag, och det behövs verkligen, alldeles för lite pengar går idag till självmordförebyggande program och trots det är det sex gånger fler som tar sitt liv varje år än som dör i trafiken.

12 kommentarer



16:18 | March 19, 2015

min dancing queen

Min mamma älskade låten Dancing Queen med ABBA. Det var den sista låten vi spelade på hennes begravning efter hennes egna önskemål som hon hade skrivit ner på en kom ihåg-lapp ett par veckor efter hon fick sitt besked om att bröstcancern hade spridit sig. Mamma brukade alltid berätta om när hon jobbade på Diateknik med framkallning av foton i 20-årsåldern, det var på 70-talet och Dancing Queen hade precis släppts på singel. När de åkte på företagsresor med färjan över till Tyskland var mamma den som stod på dansgolvet halva natten och hennes kollegor brukade kalla henne för deras Dancing Queen. Mamma lät alltid så stolt och glad när hon berättade den här historien för mig och min bror.

I september, bara två månader efter att mamma gick bort år 2013, så åkte vi på ett fantastiskt bröllop i Spanien. När middagen och alla fina tal var över så var det dags för fest och den första låten som spelades var Dancing Queen, jag trodde knappt mina öron men på något underligt sätt kändes det som att hon var med mig där och då, på den vackra sluttningen vid kusten i utkanten av San Sebastian. Det här hände på ytterligare ett bröllop vi var på sommaren efter och på varje stor tillställning, födelsedagsfest eller bröllop jag har varit på så har djn spelat Dancing Queen, det måste vara en vanlig bröllopslåt men jag har aldrig aldrig tänkt på det förut. Varje gång har jag nästa satt hjärtat i halsgropen, fått svårt att andas och tårarna har varit sekunder bort. Några gånger har jag trott att kvällen ska vara förstörd men känslorna har alltid släppt efter så fort de har spelat lite andra låtar och minnet av henne har bedövats med ytterligare några drinkar.

Sorg är något väldigt individuellt och skulle någon be mig att beskriva det år och de åtta månader som snart har gått sedan jag förlorade min mamma så kan jag inte det. Det är som en enda dimma och jag vet ju att tiden går samtidigt som det känns som att tiden stannade den där natten på sjukhuset i Lund, i samma sekund som hon tog sitt sista andetag och jag satt bredvid och försökte berättade hur mycket jag älskade henne genom mina tårar. Samtalen om henne blir färre, de jobbiga minnena bleknar och jag har mått bättre de senaste månaderna än på väldigt länge men hon finns ändå här konstant. Mamma är överallt, i ord och meningar jag säger som hon brukade säga. Varje gång hennes favoritprogram Hem till gården går på tv. I ett glas mjölk eller i ett skratt åt något som jag vet att hon skulle tycka var precis lika löjligt kul som jag.

När vi skulle åka till St Barts i julas mellanlandade vi och fick en kväll och natt i Amsterdam på vägen dit. Vi åt på en mysig restaurang med våra kompisar och sedan gick vi in på första, bästa bar som såg inbjudande ut. Eller ja, jag vet inte hur inbjudande den såg ut för när vi kom in satt där några alkisar på första raden och resten av gästerna dansade som galningar men vi tog en drink och efter en stund kom den, Dancing Queen och alla blev jätteglada, sjöng och dansade vidare. Jag blev ledsen och försökte dölja det så bra jag kunde. Jag vet hur löjligt det låter, jag tror inte själv på sådant här men jag fick en känsla av att hon ville visa att hon var med och önska oss en trevlig resa.

Veckorna på St Barts gick och sista kvällen överraskade våra underbar vänner, Jonathan och Mikaela, oss med en spontanresa från New York till St Barts så vi var ett helt gäng som åt middag på Bagatelle. Efter middagen skruvades musiken upp och alla började dansa runt borden. Det var vår sista kväll på semestern och där var den igen, mammas favoritlåt Dancing Queen. Jag minns detta så väl för jag satt ner när de spelade låten och just där och då fick jag mig en ordentlig tankeställare. Jag hade mått otroligt dåligt under hela hösten, min värsta period efter hennes bortgång kom efter exakt ett år, då när alla hade sagt att det skulle bli lättare igen. Jag slutade skriva om henne i bloggen för jag klarade inte av det längre och många dagar var jag så förvirrad av sorg att jag inte ens vet hur jag klarade av att jobba, gå och handla och allt det där. Men jag gjorde det, jag fortsatte att skratta även om jag inte kände riktig lycka, jag gick upp ur sängen på morgonen, jag sminkade mig, gick till kontoret och träffade vänner på kvällarna. Jag klarade det och jag klarar det varje dag! Men inte en enda gång hade jag tänkt på vad mamma hade tyckt eller känt, det var först vid bordet på Bagatelle som det slog mig hur ledsen mamma hade varit om hon såg hur dåligt jag mådde.

Min mamma var nästan alltid glad, hon skrattade ofta högt och tills tårarna kom, hon hade en sådan otroligt positiv inställning till livet trots allt skit hon fick gå genom. Varje gång Dancing Queen spelades dansade hon och log. När låten var slut fick jag sådan ågren, jag ångrade att jag inte ställde mig upp och dansade och skrattade som hon alltid brukade göra, som hon gjorde genom hela livet varje gång hon hörde Dancing Queen spelas ur högtalarna. Jag minns hur jag satt där vid bordet på Bagatelle och önskade så att Dancing Queen skulle spelas en gång till så jag skulle få dansa med mamma, för mamma. Ett tag funderade jag nästan på att gå och be personalen spela den en gång till med det gjorde jag aldrig. Kvällen närmade sig sitt slut och vi skulle åka tillbaka till vårt hus och ha poolfest och då hände det. Vår sista kväll på St Barts och precis innan vi skulle gå så spelade dem låten igen, jag trodde knappt att det var sant, jag har ju aldrig berättat det här för någon men då dansade jag och skrattade tillsammans med mina vänner precis som jag vet att mamma hade velat att jag skulle göra. Jag lovade mig själv, den där kvällen på St Barts, att jag alltid ska dansa och vara lycklig när någon sätter på Dancing Queen, till minne av min fantastiska mamma!

Idag den 19 mars skulle mamma ha fyllt 60 år, tänk så annorlunda den här dagen hade sett ut om hon hade varit vid liv. Istället sitter jag här med Charlie bredvid mig på Foam, med en cappuccino i handen och skriver en lång text om henne som jag för stunden inte vet om någon någonsin kommer att få läsa. Jag måste läsa genom den först och se vad jag har skrivit, oavsett vad det står så var texten menad som en hyllning till den underbaraste människan jag någonsin har älskat, min dancing queen.

57 kommentarer



09:32 | June 24, 2013

måndag.

Ny dag, ny vecka och jag är kvar i Skåne. Mamma ska vara på sjukhuset var och varannan dag den här veckan och jag ska köra henne dit om en stund. Min pojkvän har åkt hem till Stockholm men jag stannar veckan ut då min bror begravs på fredag. Och jag kan säga att även om jag kämpar för att bearbeta min sorg den här gången(jag har alltid varit en som stänger av och går vidare) så verkar det nu som att min hjärna har bestämt sig för att inte ta in mer. Hur mycket jag än tänker på min bror och försöker sörja honom så får jag inte fram en endaste tår, lite läskigt hur min kropp fungerar precis tvärt emot vad jag önskar att den skulle göra. Samtidigt som jag är väldigt nervös inför hans begravning på fredag, då kommer väl allt som en käftsmäll igen! Det låter kanske lite konstigt, men jag önskar att jag kommer förstå att han verkligen är borta då, för just nu sitter han fortfarande på en buss på väg ner till Trelleborg i mitt huvud.

0 kommentarer



11:40 | June 20, 2013

Det jobbigaste.

.är de där plötsliga tankarna som kommer över en då man inser att man faktiskt inte förstår vad som har hänt. Som nu när jag kom på att jag måste packa ner min svarta klänning för att gå på min brors begravning. Jag minns när min tjejkompis lånade den klänningen till sin farmors begravning och när jag rensade ur min garderob för ett tag sedan tänkte jag att det ändå kan vara bra att ha en klänning som passar till en begravning. Då hade jag aldrig trott att jag snart skulle behöva använda den, och inte att jag skulle behöva använda den till min älskade brors begravning.

0 kommentarer