Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

17:36 | December 5, 2018

a trip down memory lane

Storebror och lillasyster! 

Det var så mysigt att få komma hem till Skåne och pappa och jag är så glad för vårt dygn tillsammans. Begravningen blev både glad och sorglig men framförallt så himla fin vilket jag är väldigt tacksam för. Efteråt gick jag och pappa och åt lunch på Västra Station och pratade minnen och livet i över två timmar. Vad hade jag gjort utan honom? Vi hade i alla fall världens mysigaste dygn tillsammans trots omständigheterna och på kvällen när jag kom hem låg vi i min gamla säng och kollade på bilder från när jag var liten. Alldeles för sällan ser jag tillbaka och minns, det ska jag bli bättre på från och med nu.

Haha, jag älskar den här bilden! Det är tufft att vara småbarnsförälder och här ligger pappa helt utslagen och sover med två ungar på magen. Och ja, jag var en riktigt ful bebis, det var först i två-tre årsåldern som det började ordna upp sig för mig, haha!

Hela tjocka släkten! Tack gud för att hockeyfrilla och stora glasögon blev omodernt igen, men vem vet, det kanske kommer tillbaka någon gång? Jag är den lilla bebisen i mitten som sträcker sig efter sin kusin.

Pappa, Matti, mamma och jag på min dopdag och farfar till höger som också var min gudfar. Jag döptes hemma i vårt vardagsrum i huset i Skanör-Falsterbo där jag är uppvuxen. Vi bodde där tills jag var 12 år gammal och jag kan fortfarande ta en mentalt guidad tur i det huset om jag sluter ögonen. Jag minns planlösningen, rummen, möblerna och t.o.m. små detaljer som strukturen på tapeterna! Galet ändå efter så många år…

Minns ni era barndomshem bra? Eller ni kanske t.o.m. har dem kvar? 

Har ni sett ett sötare julkort? Det här julkortet skickade mamma, pappa och Matti ut till släkt och vänner och önskade god jul året innan jag föddes. Tomtemor och tomtefar till vänster stod alltid under granen när jag var liten och jag har fortfarande dem kvar i en låda på pappas vind.

Med tanke på vad som hände senare i livet så hade man kanske kunnat tro att Matti alltid var den stökiga av oss två men icke. Jag var en riktigt kaxig liten sak och Matti den snälla, lite mer tillbakadragna som tog hand om sin busiga lillasyster.

Mamma och jag på min dopdag, och ja, det gör fortfarande skitont i mig när jag ser den här bilden. Sådana här bilder ser jag på mig själv och mina vänner med deras barn idag och det känns så ofattbart att tiden från då tills nu gick så fort och att hon inte längre finns i mitt liv. Lova mig att ni tar tillvara på tiden med era närmsta, varje dag!

Matti, farmor, jag och farfar. Jag älskar farfars outfit och Mattis knallrosa jacka! Det här är i deras sommarstuga på väg ut mot Österlen. Farfar sålde den för några år sedan utan att meddela mig. Jag hade kunnat ge mycket pengar för att få se det stället igen. Någon dag kanske jag åker dit, knackar på och hoppas att de som köpte stugan släpper in mig.

Här är Mattias lite äldre men jag älskar den här bilden av honom så den fick vara med. Här ser han mer ut som han gjorde sist jag träffade honom. Min bror avskydde nämligen att vara med på bild så jag har inte så många att minnas honom med.

Och världens gulligaste mamma som tvunget skulle klä mig i rosa klänningar. Det tog inte lång tid efter att jag hade börjat på dagis som hon gav upp hoppet om det när jag började klättra i träd och spela fotboll med killarna och kom hem med förstörda kläder varje dag, haha. Här sitter vi på skostället i hallen innan vi ska iväg på kalas.

Jag hoppas ni tyckte det var lika kul som jag med en liten tillbakablick, det kanske blir fler sådana här inlägg i så fall!

Med tanke på att mamma och Matti inte längre finns med oss så blir det så klart lite känsligt att se tillbaka och minnas men min tanke med det här inlägget var verkligen inte att det skulle vara sorgligt. Jag ser snarare tillbaka på min barndom som väldigt lycklig och jag är otroligt tacksam för att jag blev just den jag är och fick just den familjen jag fick. Ingenting varar dock för evigt och jag tycker att det är en viktig påminnelse, för att vi inte ska ta det vi har här och nu för givet.

Jag är tacksam varje dag för att jag har pappa kvar och ni som har följt bloggen vet att jag och mamma var löjligt nära varandra. Jag hade aldrig kunnat önska att pappa skulle kunna fylla så mycket av mitt tomrum efter henne men han har nästan lyckats. Det finns ingen som någonsin kommer kunna ta hennes plats så klart men jag känner mig så otroligt älskad och uppskattad av pappa. Vi har kommit varandra så nära, närmre än vi någonsin har varit skulle jag vilja påstå och jag antar att det även kan komma något gott ur allt det onda vi har varit med om.

Puss älsklingar och tack för att ni reste tillbaka i tiden med mig för en stund!

18 kommentarer



16:46 | May 1, 2018

det var sista gången jag såg honom

Jag har varit lite mer nedstämd än vanligt sedan nyhet om Avicii’s bortgång spreds i medierna förra veckan. Tim var 28 år gammal, lika gammal som min bror var när han gick bort. Den senaste veckan har jag därav fått leva med den hemska insikten om hur ung min bror faktiskt var när han gick bort.

Min storebror som alltid har varit tre år äldre än jag. Min storebror som idag skulle ha varit 33, snart 34 år gammal var bara en ung kille när hans liv tog slut. Det är en jobbig insikt, att för varje år som jag blir äldre så blir han aldrig mer än 28 år gammal som han var den dagen då vi såg honom på sjukhuset och tog vårt sista farväl.

I flera år efter kunde jag inte ligga på rygg för då dök bilden av honom upp i mitt huvud, jag som alltid har sovit bäst på rygg sover nu alltid på höger sida. Sedan han gick bort har jag fått en liten rynka under höger öga för jag sover med ansiktet hårt nedtryckt i kudden på höger ansiktshalva för att undvika att vakna upp på rygg med bilden av honom i mitt huvud.

Den tredje juni i år, tidigt på morgonen är det exakt 5 år sedan vi fick samtalet från sjukhuset. Sköterskan i telefonen låtsades som att Mattias fortfarande var i livet men att läget var kritiskt, antagligen för att vi skulle klara av att sätta oss i bilen och köra de tre milen från Malmö till Trelleborg där han befann sig på lasarettet.

Mamma var som ni vet sjuk då, hon kämpade mot sin cancer och var alldeles skärrad efter samtalet så jag satte mig bakom ratten och ringde pappa samtidigt som vi satt i bilen ute på motorvägen. Det var köer på vägen in till Trelleborg, det hade tydligen skett en bilolycka lite längre fram.

Lever han? Vad kan ha hänt? Sa sköterskan att han ligger i koma? Vi visste varken ut eller in och när vi kom fram till sjukhuset visade de oss in i ett mörkt rum. Det var nog då vi förstod vad som hade hänt, även om det tog ytterligare några minuter innan läkaren kom in i rummet och berättade för oss att han inte hade klarat sig.

Mamma föll ihop på golvet, jag tror att jag skrek rakt ut men jag minns inte riktigt, det kan ha varit mamma som skrek. När pappa kom gick jag ut i korridoren och mötte honom med ett leende samtidigt som jag sa “Han är död, Matti är död pappa” och jag kunde inte sluta le med mina läppar. Den stunden har jag tänkt tillbaka på många gånger kan ni tro, varför log jag? Jag befann mig så klart i chock och jag kan inte förklara det, antagligen förstod jag inte själv vad det var jag sa.

Sedan fick vi gå in till honom och där låg han i fina vita kläder som de hade satt på honom, lika vacker som han alltid har varit. Min bror hade mycket finare drag än jag, en alldeles perfekt rak och smal näsa och läppar som nästan såg ut som att någon hade målat dit med en läppenna. Hans händer låg ovanpå varandra på magen och det såg ut som att han låg och sov. Det var sista gången jag såg honom!

Mycket tydde på en överdos men vi var inte helt säkra på om det hade varit ett misstag eller om han hade tagit sitt liv med meningen. Veckorna gick, mamma blev sämre och vi fick aldrig något brev från medicinska. När mamma låg på sjukhuset fick jag till slut tag i en läkare som berättade att Matti hade överdoserat Metadon, ett läkemedel som ges i flytande form till bl.a. missbrukare mot abstinens och som tydligen är otroligt lätt att överdosera om man inte har tagit det tidigare.

Mamma pratade knappt längre då men jag berättade för henne vad läkaren hade sagt och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om hon uppfattade att det med största sannolikhet var en överdos och ett dumt misstag. För det vi fasade mest av allt var att Matti skulle ha tagit sitt egna liv, att han skulle ha valt att han inte ville leva längre.

Varför är då det det värsta tänkbara som anhörig? Därför då känner man helt plötsligt en skuld som inte går att förklara, då hade vi ju kanske kunnat rädda honom? Antagligen inte men det är i de banorna man tänker. Vi lyckades aldrig rädda honom från hans ångest och hans missbruk men vi hade kanske åtminstone kunnat få honom på bättre tankar gällande att fortsätta kämpa vidare.

Idag kan jag ibland lägga mig på rygg med mina händer på magen i ett desperat försök att få honom att kännas lite närmre! På så sätt blir bilden av hans ansikte lite tydligare när jag saknar honom som mest, men jag sover fortfarande alltid på höger sida efter den där morgonen på sjukhuset när jag såg honom för sista gången…

 

Now I’m running away my dear

From myself and the truth I fear

My heart is beating I can’t see clear

How I’m wishing that you were here

 

You

Said you’d follow me anywhere

But your eyes

Tell me you won’t be there

 

I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you

31 kommentarer



16:53 | April 9, 2017

I remind me of him

img_6002

Hej söndag!

Idag tänkte jag prata med er om en sak som jag inte har skrivit om tidigare här i bloggen, nämligen att jag sällan lägger upp osminkade bilder längre. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det men jag tänker ofta på det. Jag har alltid älskat att lägga upp osminkade och mer naturliga bilder i bloggen men de senaste åren har det inte blivit så.

Och vet ni varför? Jag liknar min bror så otroligt mycket när jag fångas osminkad på en bild. Första gångerna det hände efter att han hade gått bort så var det som en kniv i hjärtat varje gång jag såg hans ansikte i mitt, därför slutade jag ställa upp på bilder när jag var osminkad. Och i verkligheten ser jag inte alls att jag liknar honom på samma sätt, konstigt va?

Skulle man klippt av mig håret på den här bilden så hade det nästan varit en exakt avbild, haha, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min del nu när jag tänker efter. Min bror hade dessutom en av de vackraste näsorna jag har skådat, den var mycket smalare och mer väldefinierad än min.

Utöver håret och näsan så ser jag min bror så tydligt i den här bilden, men vet ni vad? Nu, efter att det har gått nästan fyra år sedan han gick bort, så känns det helt ok. Det känns nästan lite mysigt att få se honom i mig själv på bilder även om jag fortfarande varje gång det händer saknar honom så att det gör ont i hela kroppen.

Så nu vet ni det, sorg kan te sig väldigt konstigt och det här med bilderna är ju egentligen ingen big deal men jag är glad att det har blivit lite fler osminkade bilder som har fått smyga sig in här i bloggen den senaste tiden efter hand som jag tycker det känns ok.

10 kommentarer



21:00 | March 6, 2017

att vara nere på botten och ta sig upp igen…

Jag hoppas att ni märker att jag mår väldigt bra just nu!

Ni har ju varit med mig under så många av mina motgångar och det är extra kul när jag får visa och berätta för er att jag faktiskt mår väldigt bra igen. Många gånger har sorgen jag har gått genom efter min mamma och bror känts som en mörk tunnel utan något slut, men så någon gång i höstas så vände det.

Stundtals har jag fortfarande befunnit mig i den där mörka dimman där jag knappt kan skilja dagar från veckor. Månader har många gånger sprungit förbi och jag har knappt reflekterat över att jag stiger upp ur sängen och klär på mig varje dag. Saknaden och tomrummet kommer alltid att finnas kvar, men jag börjar äntligen känna mig mer och mer som mig själv igen! Efter tre långa år och sex månader.

Igår när jag var lycklig och lite extra hög på livet så slog det mig att det inte var särskilt längesedan jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag vet inte om jag berättade det för er, antagligen inte, allt är en dimma och många gånger mådde jag så dåligt så att jag knappt kunde få ner det i ord och att ens försöka tog för mycket energi av mig för att jag skulle orka med resten av dagen. Istället slutade jag att skriva om det helt!

» Jag minns när jag inte kunde lyssna på musik under flera månader, varje ton och varje refräng gjorde för ont. Lyckliga och glada låtar var för långt från min verklighet och sorgliga låtar var inte ens på tal, de hade fått mig att gå under på riktigt! Jag som annars älskar att lyssna på musik, både när jag är glad och ledsen och när jag vill känna! Jag stängde av!

» Jag minns hur min ångest nästan åt upp mig inifrån, många gånger tog jag till en riktigt dålig, gammal vana för att dämpa den, cigaretter. Jag satt ofta på vår balkong, tog en cigarett, pratade med mamma, och svor att det skulle bli den sista. Hon dog ju trots allt i cancer. Hela tiden förstod jag vilken dubbelmoral det var och det gjorde det nästan ännu jobbigare. Jag var inne i en ond cirkel!

» Jag minns att det slog mig hur illa det verkligen var en dag när jag tittade på Charlie och bara grät. Trots att jag pussade på henne, den där lilla hunden som jag älskar över allt annat, inte ens då kunde jag känna det minsta uns av lycka. Semestrar, middagar med vänner, kärlek, jobb, allt kändes meningslöst. Jag grät och bad Charlie om ursäkt för att jag var en så dålig matte som inte klarade mer än att ta hand om henne precis så mycket som behövdes men inte ett skit mer.

Idag lyssnar jag på musik igen, jag lyssnar på låtarna som påminner mig allra mest om de båda två, och det går, det gör ont men det går. Sedan årsskiftet har det inte blivit en enda ensam-cigarett på balkongen och flera gånger varje dag sticker jag näsan ner i den där pälsen och känner sådan otrolig lycka över att den där lilla hunden är just min.

Det är jag extra tacksam för idag!

img_5280

bild från en av plåtningarna idag

33 kommentarer




10:00 | February 21, 2016

I (heart) YOU

IMG_9810 copyIMG_9808 copy

Lite söndagskärlek till världens bästa bloggläsare, bilderna är tagna på Maritius i januari!

Ni skulle kunna fråga min kille hur jag hanterar mina förkylningar och att inte få träna. “Inte så bra” skulle han svara, haha! Jag klättrar på väggarna och har inte kunnat träna yoga på en månad nu. Ni som har följt min blogg under några år vet att träningen har varit en stor del i min sorgprocess efter att min mamma och bror gick bort. Och vissa dagar den senaste månaden har jag mått riktigt dåligt måste jag erkänna. Jag är så beroende av alla endorfiner jag vanligtvis får via träningen för att få styrka att orka med den mentala biten.

Yes, så är det, även om det snart har gått tre år sedan jag förlorade mamma och Matti! För mig känns det fortfarande som igår och jag har känt mig extra distanserad från bloggen ett tag nu (det blir mer ytligt och mindre personligt) och det har ni säkert märkt, det är lite så jag fungerar tyvärr. När jag mår dåligt är det svårt för mig att skriva om känslor (för gör jag det så mår jag tillfälligt ännu sämre) men jag hoppas att det blir ändring på det snart igen. Och jag är så glad att ni fortfarande kikar in trots att jag just nu inte är särskilt personlig av mig här i bloggen. All kärlek till er för att ni finns!

Och självklart vill jag inte vara beroende av träning för att må bra men för mig har det varit det absolut bästa alternativet, istället för t.ex. tabletter som vissa läkare har föreslagit efter det jag gick igenom. Jag har all respekt för om man måste medicinera men som en annan (mycket vettigare) läkare sa till mig så har jag ju verkligen en anledning till att jag mår dåligt och då kanske det är bättre att få känna alla känslor än att försöka ta bort dem, speciellt i mitt fall för att jag alltid har varit en mästare på att stänga av.

Tack och lov börjar min förkylning (den fjärde jag har åkt på sedan i julas) sakta men säkert släppa så jag hoppas att jag kan komma igång med min träning nästa vecka igen! Och visst är det galet att träning kan göra så mycket gott, jag skulle vilja påstå att jag har varit så pass stark (som andra kallar mig) genom det här som har hänt mig tack vare att jag har haft träningen att falla tillbaka på och som har fått mig att må så mycket bättre än vad jag annars hade gjort.

I brist på träning har jag ju så klart knarkat träningsinspiration istället och mer sådant kommer upp i bloggen lite senare, så kika in här om några timmar igen. Ha en fin söndag bästa ni och som sagt, tack för att ni finns!

8 kommentarer