Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

12:48 | July 4, 2013

två val.

Igår var det 1 månad sedan min bror gick bort! Den månaden känns som ett enda stort, grått moln. Jag kan inte avgöra om tiden har gått långsamt eller fort. Det känns som bara en sekund har passerat sedan jag senast träffade honom samtidigt som det känns som en evighet sedan vi satt där på sjukhuset i Trelleborg. Då när allting redan var för sent och när vi inte längre kunde göra något för att förändra hans öde. Det är en väldigt övermäktig känsla det där, att inte kunna påverka och jag har kämpat med den känslan enda sedan mamma fick sitt cancerbesked i september förra året. Det har fått mig att omvärdera allt här i livet. Jag har varit på snudden till depression och panikångestattacker, men jag har också fått se livet för vad det verkligen är och uppskatta det man så ofta tar för givet, att få finnas till och att få vara frisk.

Innan avskydde jag de så kallade “dåliga dagarna”, de dagarna när jag vaknar med spänningshuvudvärk från mardrömmar och när jag knappt har hunnit avsluta min frukost innan det är dags för middag igen. De dagarna som försvinner i någon sorts dimma, sådana dagar som jag i princip aldrig förut upplevde. De försöker jag numera göra det bästa av. Jag låter mig själv gråta och sedan bäddar jag ner mig i sängen framför en film eller serie, går en promenad eller träffar vänner och försöker omvända de dåliga dagarna till något mysigt istället. På så sätt ser jag nu ett slut på de där dåliga dagarna som hela tiden blir färre och färre.

Idag vaknade jag dessutom med en väldigt stark känsla, en känsla av att jag nu kan göra två val. Antingen låter jag det mörka ta över och jag märker redan av mina negativa tendenser, jag som alltid har varit en nästan överdrivet optimistisk människa. Jag är lättirriterad och mitt humör går just nu ibland ut över folk i min närhet. Jag som alltid har avskytt dålig energi och småintriger vaknar helt plötsligt upp i en värld där jag själv gör dessa till en verklighet. Jag antar att det är svårt att veta var jag ska rikta min ilska och alla de överväldigande känslorna som jag aldrig någonsin har förberett mig på att jag ska behöva uppleva.

Mitt andra val är att göra någonting åt det! Jag vill inte göra någonting drastiskt för det håller inte i längden, utan jag vill göra små förändringar som jag kan ta med mig resten av livet. För tillfället lär jag mig att varva ner här ute på Lidingö och istället för att ägna varje lediga stund jag har åt att göra saker jag borde göra så försöker jag bara vara i nuet. Jag iakttar saker omkring mig, jag rör mycket på mig och jag har lagt om min kost för att få i mig mer näring och må bättre. Hela semestern tänker jag tillåta mig själv just detta för att till hösten ha en stabil grund så att jag återigen orkar med min underbara och händelserika vardag. Jag ägnar även långa stunder varje dag åt att tänka tillbaka på min bror, allt det bra men också allt det sorgliga. Jag kämpar för att förstå att han faktiskt är borta och det börjar bli allt mer verkligt. Något som då ofta slår mig är att jag faktiskt finns kvar och så länge jag finns så finns även min bror i mig. Jag måste helt enkelt göra det bästa av det bara en av oss har kvar, och det är livet.

0 kommentarer



08:06 | May 21, 2013

And it got to me…

Under en längre tid nu har jag levt i ett sorts vakuum utan känslor. Jag har velat känna men inte förmått mig att göra det. När man har en mamma som har fått återfall i cancer och aldrig kommer bli frisk så är det mycket snack om att man måste lära sig leva med det. Men hur lär man sig leva med det undrar då jag? Igår kom det i alla fall över mig igen efter ett par månaders förnekande(eller vad det nu är) och jag grät i flera timmar vilket har resulterat i ett trött och uppsvullet ansikte idag . Bilder spelas upp i mitt huvud av mamma när jag är liten, jag törs inte tänka på framtiden för jag vet inte om hon kommer finnas där med mig och min hopplösa önskan om att hon bara ska få vara frisk och må bra. Sådant jag inte borde tänka men som jag tänker ändå! Det värsta av allt är nog det faktum att jag mår dåligt, det får mig att må ännu sämre. Jag vill inte slösa bort en sekund på att må dåligt när jag vet hur värdefull tiden är.

neon bh

0 kommentarer



11:40 | February 20, 2013

How sweet?

Min pojkvän var så stolt när han rev upp kuvertet och visade mig det nya VISA-kortet han hade beställt med en bild på mig. Hur gulligt är inte det? En kärleksförklaring att kalla duga, att han inte skäms för att ha sin tjej på sitt VISA-kort. Vi är fortfarande efter ett år så där löjligt nykära och jag älskart! Igår vann hans företag, Occasion Corporate Events, dessutom pris som Årets Byrå i sin kategori så idag är jag dessutom stolt som en tupp(eller höna kanske man säger).

visakort bild

0 kommentarer



19:48 | February 4, 2013

1 år med min älskling!

Har ni haft en bra måndag? Det har jag med en massa jobb och förberedelser. Jag och min pojkvän firar nämligen ett år tillsammans idag, han ligger fortfarande hemma sjuk men jag lagade en jättegod middag åt honom(det är första gången jag lagar mat åt honom, dåligt jag vet, men desto gladare blev han idag), köpte blommor och presenter. Jag älskar dig mest i världen min älskling! Nu ska vi fortsätta mysa, jag önskar er en fin kväll.

1årsdag

0 kommentarer




13:54 | February 1, 2013

Min lilla familj

Nu var det visst min pojkväns tur för idag ligger han hemma med feber och Charlie som inte direkt är världens piggaste hund har inte något emot att göra honom sällskap. Och jag som har så mycket att göra idag att jag inte ens hann ta mig till kontoret jobbar hemifrån osminkad i mjukiskläder. Det är så mysigt att ta små micropauser i arbetet och gå in och pussa på mina älsklingar! Det känns verkligen som min lilla familj och jag har tänkt en hel del på det sedan jag träffade min kille. Att det handlar inte så mycket om åldern när man är redo att binda sig, det handlar om personen man är tillsammans med. I mitt förra förhållande vågade jag inte ens införskaffa en gemensam inredningspryl utan att tänka på hur jobbigt det skulle bli att dela upp saker om vi gjorde slut. Jag hade fortfarande en rädsla för att binda mig och trots det fick jag för mig att den gången, då var det på riktigt. Den här gången är jag inte rädd för någonting! Och det är precis så här kärlek ska vara, okomplicerat men så underbart på samma gång. Förr var jag livrädd för ordet okomplicerat, då visste jag inte att man kunde vara dödskär i någon man hade det så bra tillsammans med!

0 kommentarer