Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

10:00 | February 21, 2016

I (heart) YOU

IMG_9810 copyIMG_9808 copy

Lite söndagskärlek till världens bästa bloggläsare, bilderna är tagna på Maritius i januari!

Ni skulle kunna fråga min kille hur jag hanterar mina förkylningar och att inte få träna. “Inte så bra” skulle han svara, haha! Jag klättrar på väggarna och har inte kunnat träna yoga på en månad nu. Ni som har följt min blogg under några år vet att träningen har varit en stor del i min sorgprocess efter att min mamma och bror gick bort. Och vissa dagar den senaste månaden har jag mått riktigt dåligt måste jag erkänna. Jag är så beroende av alla endorfiner jag vanligtvis får via träningen för att få styrka att orka med den mentala biten.

Yes, så är det, även om det snart har gått tre år sedan jag förlorade mamma och Matti! För mig känns det fortfarande som igår och jag har känt mig extra distanserad från bloggen ett tag nu (det blir mer ytligt och mindre personligt) och det har ni säkert märkt, det är lite så jag fungerar tyvärr. När jag mår dåligt är det svårt för mig att skriva om känslor (för gör jag det så mår jag tillfälligt ännu sämre) men jag hoppas att det blir ändring på det snart igen. Och jag är så glad att ni fortfarande kikar in trots att jag just nu inte är särskilt personlig av mig här i bloggen. All kärlek till er för att ni finns!

Och självklart vill jag inte vara beroende av träning för att må bra men för mig har det varit det absolut bästa alternativet, istället för t.ex. tabletter som vissa läkare har föreslagit efter det jag gick igenom. Jag har all respekt för om man måste medicinera men som en annan (mycket vettigare) läkare sa till mig så har jag ju verkligen en anledning till att jag mår dåligt och då kanske det är bättre att få känna alla känslor än att försöka ta bort dem, speciellt i mitt fall för att jag alltid har varit en mästare på att stänga av.

Tack och lov börjar min förkylning (den fjärde jag har åkt på sedan i julas) sakta men säkert släppa så jag hoppas att jag kan komma igång med min träning nästa vecka igen! Och visst är det galet att träning kan göra så mycket gott, jag skulle vilja påstå att jag har varit så pass stark (som andra kallar mig) genom det här som har hänt mig tack vare att jag har haft träningen att falla tillbaka på och som har fått mig att må så mycket bättre än vad jag annars hade gjort.

I brist på träning har jag ju så klart knarkat träningsinspiration istället och mer sådant kommer upp i bloggen lite senare, så kika in här om några timmar igen. Ha en fin söndag bästa ni och som sagt, tack för att ni finns!

8 kommentarer



14:52 | September 22, 2015

not taking life too seriously today…good for me!

Linn herbertsson

Jag kämpar varje dag med att veta vem jag egentligen är sedan jag förlorade min mamma för två år sedan! Det är en helt ny verklighet och min mamma var grunden som gjorde att jag kunde stå med stabila fötter på den här jorden. Jag minns att jag månaderna efter hennes bortgång försökte känna tacksamhet för att jag fick ha en så fantastisk mamma i mitt liv i hela 26 år. Men de känslorna bleknade ett tag och kvar fanns bara ett otroligt stort tomrum! Ett tomrum efter att få ha en människa i mitt liv som alltid ser till mitt bästa och bara vill mig väl.

Jag saknar att känna att jag klarade av vad som helst, ibland känns det som att jag klarade av det mesta men bara för att hon trodde att jag gjorde det. Jag letar förgäves efter den där känslan hon ville förmedla till mig, genom att älska mig gav hon mig en ovärderlig start i livet och jag hoppas innerligt att den känslan av trygghet jag vet att hon önskade mig snart infinner sig igen.

Det var längesedan jag skrev om känslor här i bloggen! Det är inte för att jag har gått vidare och för att jag mår bra utan det är för att det har varit jobbigare än någonsin och jobbigare på ett annat sätt än tidigare. Jag kämpar varje dag, varje timme och emellanåt varje minut för att klara av att leva utan henne och ofta känns det konstigt nog som att hålet i mig bara blir större för varje dag som går.

Men så nu i helgen som var fick jag en känsla, en känsla av livsglädje. Jag vill inte gå in i detalj på vad som gjorde att jag kände så för det hade blivit ett väldigt långt inlägg men det var en sak som hände som fick mig att känna att jag lever igen! Jag känner mig starkare och gladare idag än vad jag har gjort på väldigt länge och det ville jag dela med er!

25 kommentarer



08:41 | January 24, 2014

tack för ert tålamod.

Jag tog lite bloggledigt igår också vilket var välbehövligt. Jag var hos prästen och gick genom Ingas griftetal och begravning, var på banken och sedan i mammas lägenhet. Vid lunch kändes allt så hopplöst och jag hade verkligen ingen energi så jag och pappa åkte iväg och åt en god toast och drack lite kaffe istället. Vid det laget hade jag en sådan fruktansvärd ångest. Vi har fem dagar på oss att tömma resten av lägenheten och när man känner att man inte orkar mer så vet man varken in eller ut. Vi höll ju på och tömde och fixade i lägenheten och källarförråden i över två veckor i somras innan visningarna skulle sätta igång så vi har ju redan lagt så mycket energi där. Och jag är inte en sådan person som skulle klara av att bara betala någon för att komma dit och tömma lägenheten. Jag har sparat en hel del möbler som vi har haft i familjen väldigt länge, många minnen, bilder, leksaker från när vi var små osv. Och av ren respekt för min älskade mamma så har jag personligen velat gå genom allt även om många har tyckt att jag tar på mig för mycket. Igår såg jag däremot inte någon annan utväg än att ringa någon som köper delar av dödsbon och vi bestämde möte med honom idag klockan tio. Så p.g.a. det gick jag igenom rum efter rum i lägenheten igår, alla mammas garderober och hela köket. Efter lunchen bestämde jag mig bara, jag hade absolut ingen lust men i sju timmar i streck höll jag på av bara ren viljestyrka och pappa bar iväg det som skulle sparas till vårt lager. Stackarn, han kände av sin förkylning och fick lite feber på slutet men vi gav inte upp. Så idag hoppas jag att vi får ett bra bud av den firman som kommer (pappa tror ju inte på sådana “kvacksalvare” som han säger) för då kommer de ta hand om allt som finns kvar, både det som de kan sälja men också det som skänks och så har jag beställt flyttstädning av mäklarfirman. Det skulle alltså innebära att jag inte behöver sätta min fot i lägenheten en enda gång till, det känns fruktansvärt sorgligt så klart men också oerhört skönt. Och även om de inte ger oss något bra bud så har pappa sagt att han vill ta hand om resten så att jag slipper, men jag vågar knappt tro att det är sant. Jag längtar så tills allt praktiskt är över så att jag kan få lite lugn och ro för att bearbeta allt. När februari är slut borde även alla papper och allt juridiskt gällande Inga vara avklarat. Det är mitt ljus i tunneln just nu!

0 kommentarer



10:05 | December 31, 2013

ett gott nytt år.

Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket efter ett nytt år, en ny start, en bättre fortsättning! Jag minns förra året, då var vi ett gäng nära kompisar som åt middag hemma oss och vi skålade för ett lyckligare 2013. Det hade hänt så mycket tråkiga saker i allas våra liv och det hade varit ett kämpigt år. För min del gällde det mammas återfall i cancer. Inte trodde jag i den stunden att mitt 2013 skulle bli det svåraste året i mitt liv. Jag förlorade min bror i början av sommaren, den tredje juni, och samtidigt kämpade vi mot tuffa besked om mammas cancer som spred sig till skelettet, hjärnan och levern. Att förlora en så unga bror så oväntat går inte ens med ord att beskriva. Att se honom död och veta att det bara handlade om några sekunders skillnad så hade han kunnat vara i livet fortfarande. Känslan av att inte kunna påverka! Knappt två månader senare satt jag vid mammas sjukhussäng och bad för hennes liv och tillfrisknande. Vi kämpade för att hon skulle få sin behandling tills vi inte längre kunde kämpa mer. Den tjugonionde juli förlorade jag min mamma och min bästa vän. Hon är en så stor del av mig att jag fortfarande inte, fem månader senare, kan förstå att hon inte finns längre. Det går inte en dag, inte en timme utan att jag tänker på henne eller känner henne i mig. Det känns omöjligt att hon är borta! Jag kan bara inte acceptera det.

Och så i förrgår, då hände det igen. Min gammelmoster Inga som har varit som min mammas mamma och som min och min brors mormor somnade in, 93 år gammal. Jag besökte henne när jag var i Malmö och hon var väldigt dålig redan då. Jag satt och pratade med henne ett långt tag, berättade hur mycket jag älskade henne och vad hon har betytt för oss. Jag är väldigt glad att jag fick ta farväl och pappa satt hon henne när hon somnade in. En finare människa finns inte och hon vigde sitt liv åt oss. Jag har varit väldigt ledsen de senaste dagarna och är det fortfarande men jag orkade inte skriva något om det i bloggen. Jag kan inte ens förstå att så mycket kan hända på så kort tid! Inga har varit dement i två år så egentligen kan man säga att vi förlorade den “riktiga” Inga redan då, men vi har ju inte sörjt henne för det och nu med hennes bortgång kommer alla minnen tillbaka. Alla underbara minnen och en fruktansvärd saknad! Och det faktum att jag inte får sörja henne tillsammans med mamma och Matti. Ja, det här året har varit ofattbart för mig!

Nu blev det här ett väldigt nedstämt Gott Nytt År-inlägg men jag är inte klar än. Jag vet att jag kommer må fortsatt dåligt, framförallt i vår när jag kommer ta det lugnare och har mer tid att tänka på och förstå allt som har hänt! Men trots allt som har hänt så står jag fortfarande upp, jag kan se en framtid och jag kommer inte ge upp. Jag är så bestämd över att jag kommer ta mig genom det här och bli starkare än någonsin förr. Tar jag mig genom det här på rätt sätt så tror jag också att jag kommer kunna leva så mycket mer än många andra med vetskapen om hur hastigt livet kan ta slut och hur tacksamma vi borde vara! Och med de orden vill jag önska er fina läsare ett Gott Nytt År och samtidigt tacka er för det stöd ni har gett mig! Jag hade inte klarat av det i närheten så bra om ni inte hade funnits där.

0 kommentarer




12:59 | November 25, 2013

Dagens kommentar, familj

Hej fina du! Först o främst vill jag bara säga att du är en fantastisk förebild och jag tycker du har en av de mest inspirerande bloggarna. Nu till min fråga… har din syn på framtida familj ändrats sen din mamma o bror gick bort? Förstår du vad jag menar? Känner du att det är viktigare för dig nu att bilda familj eller känner du att du inte vill bilda familj pga det du gått igenom? Bara en fundering jag hade… Du är bäst! All lycka

Jag tyckte den här kommentaren var väldigt bra och något jag har funderat väldigt mycket på sedan jag förlorade min mamma och bror. Jag har många gånger sedan det inträffade frågat mig själv “Vad är egentligen meningen med livet?”. Efter två så stora tragedier som sker så nära inpå varandra är det svåraste av allt att just förstå sig på meningen med livet. Man blir så otroligt medveten om att det kan ta slut precis närsomhelst och jag är som sagt inte säker på om det finns något liv efter detta. Jag skulle nog säga att jag faktiskt inte tror på ett liv efter detta, men jag hoppas väl lite extra efter allt som har hänt. I början, när både mamma och Matti hade gått bort så var jag så otroligt rädd om allt och alla i min omgivning, det är jag fortfarande men då vågade jag knappt släppa iväg min sambo ut på promenad med vår lilla hund. Den här överdrivna rädslan höll i sig i ett par veckor men efterhand måste man tvinga sig själv att släppa den för att kunna gå vidare och försöka återgå till det vanliga livet.

Jag kan säga att mitt state of mind varierar mycket. Det finns de dagarna då jag bara vill leva ett lugnt och skönt liv, med en fast punkt och fasta rutiner. En annan dag är jag sugen på att bara släppa allt och fly utomlands. Jag känner ofta att jag måste leva livet fullt ut, nu vill jag ju leva för dem också. Jag vill göra allt de inte längre kan göra och jag vill göra allt de önskade att jag skulle få uppleva. Det gör att jag har blivit ännu bättre på att uppskatta de små sakerna i vardagen. Jag älskar att gå promenader i regnet och faktiskt känna dropparna mot mitt ansikte, det spelar mindre roll om sminket börjar rinna nuförtiden. Bara för att nämna ett exempel. Jag har insett att vi lägger alldeles för mycket tid och tankar på saker som inte betyder något. Vi ångrar saker vi inte kan göra ogjorda och vi pratar mycket om förändring men vågar inte göra något åt saken. Samtidigt har jag märkt att bägaren ibland rinner över och då kan jag istället få känslan av att “Skit samma vad jag gör och inte gör, det spelar ändå ingen roll” och jag har nog blivit lite mer riskbenägen. Sedan är jag ganska säker på att jag kommer hitta tillbaka till någon sorts balans längre fram, det tar nog lite tid bara.

För att svara lite mer konkret på din fråga så har jag kommit fram till två saker. Det absolut närmsta jag kan komma en “Mening med livet” är, att för det första vara lycklig här och nu. Och det andra är att skaffa barn. Det låter konstigt men det är en så naturlig sak! Det ligger i vår natur att föröka oss. De flesta av oss kommer komma till en punkt där vi inte längre kan förverkliga oss själva med hjälp av studier, karriär, utseende eller vad det nu kan vara. Vi kommer behöva något annat att bry oss om utöver oss själva. Jag älskar t.ex. att ha min hund Charlie. Eftersom jag driver en blogg och pluggar så handlar mitt liv mycket om mig, mig och bara mig. Att ha någon som är beroende av mig är viktigt för att jag inte ska utveckla ett för stort ego tror jag. Förut ville jag vänta tills jag var över 30 med att skaffa barn! Nu kan jag definitivt tänka mig att bilda en familj innan 30 och jag ser fram emot det på ett annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tror det är något av det bästa vi människor får uppleva här i livet. Jag är dessutom den enda kvar som kan föra min släkt vidare så jag får väl se till att skaffa ganska många barn också.

Jag vill även passa på att gratulera min bekant Bella som äntligen har fått sin lilla Gillis. Jag blir glad bara av att se hur hon strålar på bilderna i bloggen och måste erkänna att jag nästan blir ännu mer sugen på barn. Jag blir nästan lite avis!

0 kommentarer