Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

12:22 | January 31, 2014

dagens kommentar, umgänge

Julia: Tack för en underbar blogg Linn! Jag hoppas att du förstår hur många människor du berör och hjälper gå genom svåra stunder i livet. Jag har – liksom du – haft ett år med bortgång inom familjen och tråkigheter som bara staplats på varandra och ibland har jag haft svårt att resa mig upp. Jag har underbara vänner och människor omkring mig men under den här tiden har jag knappt orkat ses eller höras med dem, trots att jag vet att de vill väl. Men det har inte funnits någon ork eller energi till umgänge och jag är rädd för hur de ska känna när jag inte kan vara den pigga glada person som jag normalt är. Helst av allt har jag bara velat vara själv eller med de närmsta i familjen. som går igenom samma sak som mig. Jag undrar hur din sorg har påverkat ditt sociala liv? Jag är imponerad över hur mycket du orkat göra trots att du gått genom en svår tid. Kan du tycka att det är jobbigt att umgås med vänner och bekanta nuförtiden – och kan du visa att du inte mår bra trots att du är bland folk? En något förvirrad (och lång) fråga, men jag tror att det är ganska vanligt att känna sig folkskygg när man drabbats av sorg. Kram

Tack för din kommentar Julia! Jag beklagar det du har behövt gå genom, och känner igen mig i en del av det du skriver. Jag har blivit lite folkskygg ibland när jag har varit i Malmö under den här perioden. Som du säger så brister ofta orken och energin och det enda man vill då är att lägga sig i soffan och stirra rakt upp i taket. Jag befinner ju mig i en lite speciell situation och mycket av allt hemskt som har hänt har varit nära förknippat med Malmö. Varje gång jag har varit där så har jag levt mitt i pressen av att ordna upp allt samtidigt som jag har försökt hantera sorgen och alla minnen. Mitt liv i Stockholm har varit annorlunda för här har jag inte kunnat fixa med alla praktiska grejer så här har jag fått lugn och ro. Därför har mina vänner och umgänge varit väldigt viktiga för mig. Mina vänner här fungerar som min energi, som en bil behöver bensin så behöver jag dem för att få skratta och vara lycklig. Något jag däremot har märkt är att jag har bokat av en del andra sociala evenemang. Jag brukar ju gå på mycket visningar, pressdagar och event med tanke på bloggen men det har hänt vissa dagar nu att jag bokar av då jag inte klarar av att träffa för mycket främlingar. Men jag märker också hur deprimerad jag blir i min ensamhet så ibland tvingar jag mig själv att gå på sociala tillställningar och efteråt är jag alltid väldigt glad att jag gick. Sedan är det omöjligt att undvika de där överrumplande tankarna som du säkert också får stå ut med. Helt plötsligt när man är som gladast bland vänner och bekanta så kan de där sorgsna tankarna komma över en. Ofta lyckas jag vända dem till något positivt, t.ex. att jag måste ju leva mitt liv och vara glad, det hade min mamma och bror velat. Men ibland tar dem över och så tappar jag lusten och då går jag hem. Det är viktigt att lyssna på magkänslan men jag har också mått bättre vissa gånger när jag har tvingat mig ut, jag behöver all positiv energi jag kan få för att klara av de svåra stunderna. Tack för din kommentar och jag hoppas att du mår lite bättre för var dag som går. <3

0 kommentarer



17:54 | January 2, 2014

dagens kommentar, studier och framtiden

Hej! Vad är det för uppsats du skriver? C-uppsatsen i ekonomi eller d-uppsatsen? Inom vilken ämne skriver du? Pluggar du på SU? Lite nyfiken bara, du verkar vara sjukt driven! Vad är ditt mål efter studierna och hur lång tid har du kvar? Ha en bra dag!

Jag har fått många frågor om min uppsats och mina studier den senaste tiden. Jag är ju i sluttampen av min uppsats och är klar med Civilekonomprogrammet nu i mitten av januari när vi lämnar in vår uppsats. Och ja, jag pluggar på SU. Uppsatsen vi skriver nu är på 30 högskolepoäng och för några terminer sedan skrev vi en 15 hp-uppsats i kursen Tillämpad forskningsmetod. Jag är lite osäker på vad vår uppsats kallas då vi ju inte först tar en kandidat och sedan en master men vi är i samma handledningsgrupp som andra master-studenter och en Civilekonomexamen översätts till Degree of Master of Science in Business and Economics på engelska. För tre terminer sedan valde vi inriktning och jag valde att läsa inriktningen management. Jag är väldigt nöjd med mitt val då jag har läst en hel del psykologi och är väldigt intresserad av att studera människan och hennes beteende. Min uppsats skriver jag med en vän som valde inriktningen marknadsföring och vår inriktning på uppsatsen är entrepreneurial marketing där man studerar entreprenörer och deras beteende för att förstå nya marknadsföringsmetoder. Väldigt intressant! Vad kul att du uppfattar mig som driven, det skulle jag säga att jag är. Däremot har det hänt en hel del saker i mitt liv den senaste tiden och jag har bestämt mig för att ta “ledigt” i vår. Jag valde att skriva min uppsats i höst för att jag ville ha något annat att tänka på men det har blivit lite väl mycket vissa stunder och om jag ska lyckas bearbeta allt som har hänt behöver jag verkligen en paus. Jag har även en del praktiska saker efter mammas och Mattis bortgång som jag måste ta tag i nu när jag kommer hem från Mexico. Jag ska bl.a. gå genom alla mammas saker och tömma hennes lägenhet som nu är såld. Utöver det tänkte jag resa en hel del och så kommer jag ju så klart ha bloggen. Det ska bli skönt att för en gångs skulle kunna lägga allt krut på den. Jag har ju bloggat samtidigt som jag har studerat heltid i fyra år nu. Jag kommer dessutom ha en hel del projekt vid sidan av och även ägna mig åt en del välgörenhet vilket jag ser fram emot. Under det här halvåret är jag ganska säker på att jag kommer komma på vad jag vill göra framöver. Jag känner mig inte särskilt stressad över det om jag ska vara ärlig. Jag vet att när jag väl sätter igång kommer jag göra det till hundra procent och har ganska bra koll på ungefär vad det är som lockar. Jag har fått en del riktigt roliga arbetserbjudanden (tack vare min blogg skulle jag vilja påstå) men jag har valt att tacka nej och satsar på en lugn vår och sommar. Jag tror det är ett måste om jag ska kunna återhämta mig från allt som har hänt.

Nu vill jag veta lite mer om era framtidsplaner? Jag vet redan att jag har otroligt drivna bloggläsare och vill gärna veta ännu mer om er, vad pluggar ni eller jobbar med? Ni är en stor inspirationskälla för mig och jag hoppas att vi kan fortsätta inspirerar varandra under det nyra året, år 2014!

0 kommentarer



16:11 | December 4, 2013

dagens kommentar, julen.

Carro: Men är det inte fruktansvärt jobbigt med julen och andra högtider nu? Jag har också alltid älskat julen men när samma sak hände mig som dig så har alltid blivit enormt sorgligt. Det är extremt svårt att glädjas åt något när en person har gått förlorad, iaf för oss… Att vara utan den personen för första gången genom allt som händer på nytt tycker jag är en tortyr, en riktig plåga som skär genom en. Hur man än tänker vad den personen hade velat så försvinner inte sorgen, man är liksom konstant ledsen. Hur gör du för att vara så glad hela tiden? Skjuter du bort alla tunga känslor? Jag känner de känslorna hela tiden, vad jag än gör, även om jag skrattar ibland så är världen helt mörk utan den man har älskat så oerhört mycket… Särskilt julen fasar jag inför, det kommer att bli fruktansvärt… Hur som helst verkar många ha lätt för att stänga av och det kanske man borde göra ibland, även jag.. Men samtidigt vill man ju sörja de man älskat, för de är så värda det… Svårt! Det värsta är iaf att man har en klump i halsen hela tiden, hur lång tid det än går. Jag läste att det är väldigt vanligt att man gråter varje dag i ca 1 års tid, sen lättar det lite. Det har gått ett år för mig och min familj och vi gråter fortfarande varje dag… Man både vill och vill inte att det ska lätta lite, för ma nvill ju inte sluta tänka på någon så betydelsefull i ens liv men samtidigt mår man så dåligt av konstant smärta och sorg. Har inte kunnat säga att jag mår bra eller är glad på över ett år, innan sa jag det varje dag till folk. Det är märkligt det här med sorgen, för mig växer den varje dag och istället för att tänka mindre på det som hänt så tänker jag mer på det. Saknaden intensifieras allt mer… Iaf tycker jag det är bra att du känner att du vill göra saker och är glad. Kanske kommer det till mig också en dag.

Tack för din kommentar Carro! Självklart tycker jag det ska bli jobbigt med julen. Varenda recept jag kommer baka har mamma bakat, varenda låt jag hör på radion älskade hon och alla julgransprydnader jag hänger upp i vår gran har mamma köpt åt oss. Samtidigt så njuter jag av att hon känns nära. Hon finns i allting jag gör och jag tänker på henne konstant! Jag har tvingats stänga av för att orka med allt, först min bror som gick bort och sedan min mamma. Jag har fortfarande väldigt mycket praktiskt att ta hand om och så ska jag sköta mitt jobb(min blogg) och så skriver jag min Civilekonomuppsats. Ibland ångrar jag att jag hoppade på uppsatsen för att ha något annat att tänka på, det kräver nämligen mycket utav mig och ibland känner jag hur min hjärna inte riktigt hänger med och då får jag ingenting gjort. I vår kommer jag ta det lite lugnare och inte börja söka jobb direkt som andra nyutexaminerade gör. Jag behöver tid att ta in allt som har hänt och för att bearbeta det, det är fortfarande mycket jag inte har rett ut!

Jag sörjer mamma hela tiden och jag gråter ofta fortfarande, men jag är också i ett stadium där jag inte riktigt kan förstå att hon är borta. Innan idag kikade jag på Tidningskungens alla hashtags på Instagram och då hittade jag en bild från när vi var i Verbier. Under den bilden hade mamma skrivit “Hjärtat, har du Viber?” och då blev jag helt knäckt och lamslagen. Det är så fruktansvärt när jag förstår att hon aldrig kommer kunna skriva så till mig mer. Så just nu slås jag av verkligheten genom små tillfälligheter men högtider som t.ex. julen njuter jag lite av för då känns hon så närvarande. Jag har aldrig firat en enda julafton utan mamma och jag kan tänka mig att det kommer bli väldigt jobbigt! Då hoppas jag att de andra som är där gör mig glad igen. Jag har varit i kontakt med många läsare som har förlorat någon och jag känner som många av dem, att jag måste klara mig genom det här. För mammas och Mattis skull! Sorgen kommer nog komma i perioder i resten av mitt liv och hitintills har jag upplevt det ungefär som du, att den blir mer och mer påtagande efterhand som tiden går. Saknaden blir ju också så mycket större ju längre det går sedan jag sist träffade dem! Jag önskar dig en god jul och hoppas du snart kan glädjas åt den igen!

0 kommentarer



12:59 | November 25, 2013

Dagens kommentar, familj

Hej fina du! Först o främst vill jag bara säga att du är en fantastisk förebild och jag tycker du har en av de mest inspirerande bloggarna. Nu till min fråga… har din syn på framtida familj ändrats sen din mamma o bror gick bort? Förstår du vad jag menar? Känner du att det är viktigare för dig nu att bilda familj eller känner du att du inte vill bilda familj pga det du gått igenom? Bara en fundering jag hade… Du är bäst! All lycka

Jag tyckte den här kommentaren var väldigt bra och något jag har funderat väldigt mycket på sedan jag förlorade min mamma och bror. Jag har många gånger sedan det inträffade frågat mig själv “Vad är egentligen meningen med livet?”. Efter två så stora tragedier som sker så nära inpå varandra är det svåraste av allt att just förstå sig på meningen med livet. Man blir så otroligt medveten om att det kan ta slut precis närsomhelst och jag är som sagt inte säker på om det finns något liv efter detta. Jag skulle nog säga att jag faktiskt inte tror på ett liv efter detta, men jag hoppas väl lite extra efter allt som har hänt. I början, när både mamma och Matti hade gått bort så var jag så otroligt rädd om allt och alla i min omgivning, det är jag fortfarande men då vågade jag knappt släppa iväg min sambo ut på promenad med vår lilla hund. Den här överdrivna rädslan höll i sig i ett par veckor men efterhand måste man tvinga sig själv att släppa den för att kunna gå vidare och försöka återgå till det vanliga livet.

Jag kan säga att mitt state of mind varierar mycket. Det finns de dagarna då jag bara vill leva ett lugnt och skönt liv, med en fast punkt och fasta rutiner. En annan dag är jag sugen på att bara släppa allt och fly utomlands. Jag känner ofta att jag måste leva livet fullt ut, nu vill jag ju leva för dem också. Jag vill göra allt de inte längre kan göra och jag vill göra allt de önskade att jag skulle få uppleva. Det gör att jag har blivit ännu bättre på att uppskatta de små sakerna i vardagen. Jag älskar att gå promenader i regnet och faktiskt känna dropparna mot mitt ansikte, det spelar mindre roll om sminket börjar rinna nuförtiden. Bara för att nämna ett exempel. Jag har insett att vi lägger alldeles för mycket tid och tankar på saker som inte betyder något. Vi ångrar saker vi inte kan göra ogjorda och vi pratar mycket om förändring men vågar inte göra något åt saken. Samtidigt har jag märkt att bägaren ibland rinner över och då kan jag istället få känslan av att “Skit samma vad jag gör och inte gör, det spelar ändå ingen roll” och jag har nog blivit lite mer riskbenägen. Sedan är jag ganska säker på att jag kommer hitta tillbaka till någon sorts balans längre fram, det tar nog lite tid bara.

För att svara lite mer konkret på din fråga så har jag kommit fram till två saker. Det absolut närmsta jag kan komma en “Mening med livet” är, att för det första vara lycklig här och nu. Och det andra är att skaffa barn. Det låter konstigt men det är en så naturlig sak! Det ligger i vår natur att föröka oss. De flesta av oss kommer komma till en punkt där vi inte längre kan förverkliga oss själva med hjälp av studier, karriär, utseende eller vad det nu kan vara. Vi kommer behöva något annat att bry oss om utöver oss själva. Jag älskar t.ex. att ha min hund Charlie. Eftersom jag driver en blogg och pluggar så handlar mitt liv mycket om mig, mig och bara mig. Att ha någon som är beroende av mig är viktigt för att jag inte ska utveckla ett för stort ego tror jag. Förut ville jag vänta tills jag var över 30 med att skaffa barn! Nu kan jag definitivt tänka mig att bilda en familj innan 30 och jag ser fram emot det på ett annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tror det är något av det bästa vi människor får uppleva här i livet. Jag är dessutom den enda kvar som kan föra min släkt vidare så jag får väl se till att skaffa ganska många barn också.

Jag vill även passa på att gratulera min bekant Bella som äntligen har fått sin lilla Gillis. Jag blir glad bara av att se hur hon strålar på bilderna i bloggen och måste erkänna att jag nästan blir ännu mer sugen på barn. Jag blir nästan lite avis!

0 kommentarer




11:55 | November 13, 2013

dagens kommentar.

Hej Linn, jag måste fråga dig en sak, förstår om du inte känner för att svara då den är rätt personlig men tänkte att du har nog bra råd! Min bästa vän fick veta i dagarna att hennes mamma nu har fått tillbaka sin cancer och den är aggressiv och obotlig. Läkarna anser henne såpass sjuk att hon antagligen inte kommer få behandling. Och att det är någon månad eller två kvar. Som min vän säger, – nu är det bara att sitta och vänta på döden. Självklart är hon och alla andra i familjen förstörda. Och jag vill så gärna vara där för henne, – på alla sätt. Men vet inte om jag gör fel eller om jag tränger mig på. Jag ringer henne och vi har pratat i flera timmar, eller hon pratar väl mest men det finns ju inget jag kan säga till henne och det gör mig frustrerad. HUR kan jag finnas där på bästa sätt för henne? Vad kunde du känna att du har behövt/behöver? Just nu vet jag inte ens om jag skall bara vara tyst och låta henne gråta, eller tillåta henne följa med på saker även om jag märker att hon tvingar sig. Jag vill inte heller säga saker som att det här blir bättre eller att hon kommer bli frisk, för hon kommer inte bli det och det blir inte bra för hon kommer gå bort. Det kanske inte finns så mycket jag kan göra men om det finns en gnutta till stöttning som du vet jag kan ge henne så skulle det vara så snällt att dela med dig! Tack för en bra blogg! Kramar!

Tack för din kommentar, jag lider med både dig och din vän. Jag kan ju bara ge dig råd utifrån mina egna erfarenheter och det som skiljer våra upplevelser åt är att vi aldrig blev hemskickade med beskedet “det finns ingenting mer vi kan göra”. Jag har försökt sätta mig in i en sådan situation men jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste kännas. Mammas värsta mardröm var att läkarna skulle ge upp hoppet om hennes överlevnad, det var också därför jag kämpade som jag gjorde för att hon skulle få sin behandling. Ibland önskar jag så klart att jag skulle få vara mer förberedd, det var först dagen innan mamma gick bort som jag verkligen fick det svart på vitt att det inte gick att göra något mer. Mamma sov inte hela dagarna p.g.a. strålbehandlingen hon hade genomgått utan för att, som en sköterska uttryckte det “Din mamma håller sakta men säkert på att dö”. Mina då desperata önskningar om att vi skulle ha fått de där sista månaderna tillsammans var bara rent egoistiska. För den som är sjuk tror jag det är bättre att det går fort, därför är det omöjligt för oss andra att sätta oss in i vad din väns mamma går genom just nu. Jag hade en romantiserad bild av att jag och mamma skulle kunna sitta och prata dagarna i ända, om allt hon ville säga mig och jag kunde få förklara om och om igen hur mycket jag älskade henne. Men riktigt så hade det nog inte gått till, för jag tror att den största delen av tiden hade gått åt till fruktansvärda smärtor och den otroliga dödsångest det måste innebära för den som är sjuk.

Jag kan bara spekulera kring vad jag hade velat att våra anhöriga skulle göra för oss om så var fallet. Jag tror att du gör helt rätt i det du gör, låt din vän prata så mycket hon bara orkar och vill, det är ett sätt att bearbeta allt som händer. Låt henne gråta men låt henne också vara glad för en stund och hänga med ut och göra något annat. Jag tror man behöver det för att klara av att vara stark när det väl behövs. Sedan tror jag även att det är viktigt att inte bara säga att man bryr sig utan även visa det. Innan jag gick genom både min brors och mammas bortgång visste jag inte heller hur man skulle bete sig på bästa sätt om någon förlorade en närstående. Nu vet jag i alla fall vad jag kommer göra i framtiden och det är att visa att jag finns där. Man ska inte vara så rädd för att trampa någon på tårna, gör man det så kommer man få höra det, det kan jag lova. Istället ska man göra allt det där man vill göra för den som har det jobbigt, även om denne säger att det inte behövs. Det som har betytt mest för mig är de som har gjort saker för mig även om jag ibland t.o.m. har sagt att jag klarar mig själv. Nu vet inte jag i vilket tillstånd din väns mamma är och hur nära du står familjen, men försök underlätta deras vardag. Om det så bara är att komma hem och laga middag, bjud hem dem till dig, ordna så att de har så mycket kvalitetstid tillsammans som möjligt. En så fånig sak som att hjälpa dem med tvätten kan vara guld värt i den situationen de befinner sig i nu.

Och en sak till, sluta aldrig att hoppas! Även om man inte ska vara orealistisk så håller jag fast vid att man aldrig ska ge upp hoppet om att ett mirakel kan ske. Hade jag och mamma befunnit oss i den situationen din vän och hennes mamma gör nu så hade vi antagligen börjat läsa på om alternativa metoder och vad man själv kan göra för att påverka. Det gjorde vi redan innan mamma lades in på sjukhus och hade inte allt gått så fort så är jag nästan säker på att vi hade vi försökt med något annat. Vissa tycker det är slöseri med tid om man redan har fått sin dödsdom, men både jag och mamma fungerar så, vi kan bara inte ge upp. Jag gav upp först dagen innan mamma gick bort, då förstod jag att jag inte kunde göra mer för att rädda henne. Då började jag istället säga till henne, om och om igen, att hon kunde sluta kämpa nu. Jag berättade att jag skulle göra mitt bästa för att klara mig utan henne men också hur mycket hon hade betytt för mig. Det är nog det svåraste jag har gjort i mitt liv men jag är så otroligt tacksam för att jag klarade av att göra det för hennes skull!

Och om jag på något sätt, vilket som helst, kan hjälpa din vän så hör gärna av dig!

0 kommentarer