Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

08:52 | May 9, 2018

svar på kommentarer – sorg, skuldkänslor och porslin

linn herbertsson

Hej! Vart kommer din stickade tröja ifrån?

Hej där, den är från H&M men är tyvärr från i vintras!

Hej Linn! Jag hittade till dig när jag lyssnade på Influencerpodden! Wow, säger jag bara vilken inspirationskälla du är! Så därför måste jag tipsa dig om mitt bästa granatäppletips. Du delar granatäpplet på mitten. Lägger ena halvan i en plastpåse och sen slår du på äppelskalet när den ligger i påsen med en träslev. Då åker kärnorna ut i påsen och du slipper smutsa ner dina kläder. Lätt som en plätt och VÄLDIGT effektivt. Ha en fin fredag!

Hej där, tack snälla vad gullig du är och välkommen hit, hoppas att du ska trivas! Och vilket grymt tips, det måste jag testa, färska granatäpplen är ju alltid bäst. Kram!

Hej! Vill bara ge lite positiv feedback. Jag har följt din blogg sedan start, även om jag läser när det passar mig och ibland med längre uppehåll så hittar jag alltid tillbaka till din blogg. Jag gillar att jag alltid har upplevt dig som en jordnära och levnadsglad tjej. Jag uppskattar spridningen på dina blogginlägg och din text känns alltid väl genomarbetad. Jag tycker du är en tjej med bra värderingar och ser dig som en sund förebild för dagens unga tjejer. Tack och trevlig helg!

Wow, tack fina du för din kommentar, den gjorde min dag och jag har gått och smålett för mig själv flera gånger när jag har tänkt på det fina du skriver. Det betyder så mycket att du tycker om bloggen, kram!

Så gott! En fråga: hur ser du på fenomenet att nästan ingen längre bloggar i nutid utan alltid bakåt-postar? Det känns som att 90% av alla bloggares inlägg numera är om resan/festen/eventet som var för en dag upp till en månad sedan. För de som följer samma profiler på exempelvis Instagram som är mer ”i stunden”, blir det då helt plötsligt ganska ointressant att läsa bloggen ibland. Jag förstår samtidigt att influensers idag har mycket jobb som gör det svårt att hålla bloggen uppdaterad, men det känns ändå som att det måste drabba statistiken och engagemanget (i form av kommentarer t.ex) att blogga om coachella eller lördags-brunchen två veckor efteråt? Bara en fundering jag har, vore kul att höra din syn på det då jag tycker du är en av de bästa på att fortfarande hålla bloggen levande genom tidsenliga uppdateringar. Kram!

Hej där! Tack för din kommentar och vad kul att du känner att jag har tidsenliga uppdateringar fortfarande, jag anstränger mig för att fortfarande skapa material som känns i nuet, även om man idag lägger mycket mer tid per inlägg än vad man gjorde förr. Jag tror att det är precis som du misstänker, att influensers helt enkelt har för mycket att göra. Det blir lätt att man tar tillfälle i akt och fotar jättemycket när man väl är på ett event eller en rolig resa sedan hinner man inte gå genom och fixa med materialet förrän långt efter. Själv föredrar jag att läsa bloggar som bygger sitt innehåll lite mer kring en vardag här hemma i Sverige och skriver längre texter om livet och annat intressant. Jag läser inte så många bloggar som är semesterbilder och resor för det kan jag i så fall lika gärna få på Instagram om jag vill. Jag tror en lösning som fler och fler bloggare anammar är att just anställa en assistent i sitt bolag som kan agera projektledare och/eller hjälpa till att skapa innehåll. Jag är lite av din mening att bloggar kommer behöva kännas mer “just nu” om de ska överleva, det eller nischa sig på t.ex. heminredning, skriva texter eller något annat om de ska fortsätta ha högt engagemang och besökare. Väldigt intressant fråga tycker jag, kram på dig!

Superfin dukning! Vill passa på att ge feedback till din blogg: det tar ganska lång tid för allt innehåll att ladda in när man besöker den. Det problemet hade jag aldrig när du bloggade för Metro. Hoppas det går att fixa?

Tack snälla! Och jag älskar när ni ger feedback, jag vet att bloggen har laddat långsamt ett bra tag nu men det kommer snart en lösning. Jag kommer nämligen få en egen server som min blogg ligger på. Om ett par dagar när du kikar in kommer du se små ändringar och då ska det även gå snabbare att ladda bloggen. Tack för din kommentar, kram!

Hej Linn! Det låter spännande med fabrikerna. Vad heter forumet du talar om? Jag är precis i stånd av att ta fram en ny logotyp så det vore perfekt att lägga ut förfrågan där. Tack – och lycka till! Jenny

Hej Linn! Vad heter detta forum? Håller på att öppna en liten affär o behöver börja jobba på min logga! Tacksam för svar.

Hej, vad spännande med nya logotyper! Forumet heter Designcrowd.com, det är grymt! Kram och lycka till ni också!

Vart är de fina lamporna ifrån? Kram

De kommer från Buster & Punch, kram!

Jag älskar dig Linn. Du känner inte mig men fy fan vilken jävla hjälp det är att få läsa denna text när man mår som man gör. Tims död tog också extremt hårt på mig, utan att ens känna honom. Vi som blev påverkade extra mycket kan nog relatera på ett annat sätt till denna typ av tragedi. Tack för att du delar med dig älskade människa och dy FAAN vad stark du är. Finns fan ingenting man inte kan klara sig genom när man genomgått det där. Massa kramar!

Tack fina du och jag älskar er läsare också, jag vet inte vad jag hade gjort utan era fina kommentarer och allt stöd ni ger mig. Massa kramar och kärlek till dig!

Visst tipsade du för ett tag sedan om en app/hemsida med olika intressanta artiklar och liknande?? Kommer du ihåg vad den heter, har letat igenom hela ditt arkiv utan att hitta.. Tack på förhand och så fint porslin!!

Oj, ingen aning faktiskt, kan du beskriva den mer så kanske jag kommer på vilken du menar? Ha en fin dag, kram!

Metadon är egentligen en mycket effektiv smärtstillande medicin och används fortfarande som det vid långvarig svår smärta, tex vid cancer. Men som du skriver ges den även till missbrukare som försöker bli rena från opiatmissbruk för att hindra abstinens. Metadon i sig är inte starkare eller farligare än andra opiater, men det är ett lömskt läkemedel. Problemet är att det är extremt långverkande och stannar kvar i kroppen i flera dagar. För varje ny dos man tar byggs alltså nivån i kroppen på. Man kan ta samma dos i flera dagar och må bra, men plötsligt dör man pga att det till slut byggts upp en dödlig dos i kroppen. Metadon är ett dåligt självmordsverktyg. Jag tror därför inte att din bror ville ta livet av sig. Om det är någon tröst. 

Tack snälla för att du delar med dig av din kunskap. Min bror var dock på behandlingshem och stack därifrån samma kväll som det hände och ska inte ha haft Metadon i kroppen sedan innan, däremot var det i kombination med andra faktorer, öl och koffeintabletter (sjukt nog) som gjorde att hans kropp reagerade som den gjorde. Kram och tack igen!

Styrkekramar till dig. Och lova att du aldrig känner skuldkänslor för det som hände din bror. Du är stark!!

Tack fina du! Skuldkänslor är intressant, de finns där även om jag vet att jag aldrig hade kunnat göra något för att förändra det som hände. Jag antar att det är mänskligt. Kram!

Hej Linn. Kan du snälla fråga Stina vart hennes tröja kommer ifrån? Vill gärna köpa tycker den ser jätte mysigt ut ! Kram

Hej där, åh jag frågade Stina och den kommer från H&M men är nästan ett år gammal tyvärr. Kram!

Hej, måste tipsa om MSM (organiskt svavel). Min björkpollenallergi har försvunnit helt. Ha en fin söndag!

Åh, tack för tipset, jag äter ju magnesium som precis som svavel saknas i våra livsmedel p.g.a. det höga trycket på vårt jordbruk så jag ska definitivt testa MSM nu också när jag har läst på om det, det verkar ju hur bra som helst. Kram!

Waow, vilken skillnad! Känns alltid så mycket bättre efteråt en sådan rensning och städning. Skålarna som står överst på skåpet till höger var väldigt fina, vart är de ifrån?

Visst gör det! Skålarna är från Ellos av märket Bloomingville. Kram!

4 kommentarer



15:51 | May 4, 2018

önskerubrik – förhållanden och ålderskillnad i relationer

Har du alltid varit en ”förhållande-tjej” och varför tror du att du varit det? Hur kan man uppleva en så stor kärlek om och om igen och hur vet man när det är ”the one”? Är din nuvarande pojkvän lik dina tidigare (liknande egenskaper etc)? kram till dig vackra DU! 

Jag slog ihop tre önskerubriker till en eftersom alla handlar om just relationer! Om vi börjar med den första så skulle jag säga att jag aldrig har känt mig som en typsik förhållande-tjej, haha, men trots det så har jag befunnit mig i relationer den större delen av mitt vuxna liv. Missförstå mig rätt, jag älskar att ha ett förhållande med en annan person, jag tycker det är väldigt mysigt att dela ett hem tillsammans med någon och ha en egen liten familj.

Däremot är jag ganska självständig i mina relationer, jag behöver mycket space och få tillåtelse att ägna mig åt mina saker. Jag älskar att jobba och gör det mycket så en person som inte accepterar det hade jag nog aldrig kunnat vara tillsammans med. Mina vänskapsrelationer är dessutom något av det viktigaste jag har och även om jag älskar att hänga med Mattias och våra gemensamma vänner så värderar jag egentid med mina vänner väldigt högt.

Anledningen till att jag ofta har befunnit mig i relationer tror jag som sagt är för att jag älskar tvåsamhet och att man får skapa ett hem tillsammans med någon annan men det är så svårt att rannsaka sig själv så, hehe. Kanske har det något med mitt förflutna att göra också? Och trygghet?

“The one” tycker jag är en överskattad term, jag tror att det finns många “the one” där ute och bara för att man har älskat en person över allt annat så kommer man kunna älska någon annan lika mycket eller mer igen. För mig är ömsesidig respekt i en relation viktigt, att vi kan vara seriösa, snacka jobb tillsammans och framförallt vara riktigt bra vänner.

Jag vill kunna fjanta mig mycket och livet får inte tas för seriöst, jag älskar att skratta och något av det bästa jag vet med Mattias är att vi har så otroligt roligt tillsammans. Fortfarande efter sex år tillsammans så saknar vi varandra varje dag när vi går till våra respektive kontor och även om vi inte är nykära hela tiden såklart så har vi fortfarande långa perioder då det känns sådär underbart pirrigt hela tiden.

Mattias är otroligt olik mina tidigare pojkvänner och alla jag har varit tillsammans med har nog skilt sig mycket från varandra. Min första pojkvän var en riktig svärmorsdröm och världens snällaste, min andra var otroligt svartsjuk och det var en väldigt destruktiv relation överlag, min tredje pojkvän var Martin som idag är en av mina bästa vänner och nog också den pojkvän jag haft som är mest lik mig själv, till både utseendet och personlighet, haha.

Min fjärde pojkvän Jacob var min första stora kärlek, vi hade en underbar relation och vi fick vara galna och testa en massa saker tillsammans vilket passade mig jättebra under den perioden av mitt liv. Mattias är nog min tryggaste relation hittills och den första killen jag faktiskt kan tänka mig att skaffa en familj tillsammans med, vi har gått genom så otroligt mycket hemska saker tillsammans och alltid kommit ut på andra sidan som ett ännu starkare team.

Hur ser du på svartsjuka i relationer?

Jag ska inte säga att jag är helt emot svartsjuka, det är säkert nyttigt i en väldigt låg dos men i tonåren var jag tillsammans med en kille som kunde ringa mig 30 gånger innan jag väl svarade och förklarade att min mobil låg i handväskan och att jag var på stan med en tjejkompis. Då trodde han inte på mig och frågade om jag kunde sträcka över luren till henne så att han kunde kontrollera om det jag sa var sant!

Det var fruktansvärt. Innan dess var jag ganska svartsjuk själv i tonåren men den dagen då jag äntligen blev av med honom (jag försökte göra slut flertalet gånger men han gav inte upp) så lovade jag mig själv att aldrig mer vara svartsjuk i onödan. Svartsjuka är livsfarligt och äter upp en inifrån så sedan dess har jag haft väldigt låg tolerans när det kommer till svartsjuka pojkvänner.

Det tar ett tag att arbeta bort svartsjuka men mitt bästa tips är att bara försöka stänga av känslorna och när de väl kommer försöka se dem för vad dem verkligen är, vilket i de flesta fall är känslor om din egna otillräcklighet. Ett tips är dessutom att undvika en partner som försöker trigga de här känslorna och göra dig svartsjuk.

Jag skulle gärna vilja läsa ett inlägg om hur du ser på din och Mattias åldersskillnad? Det skiljer 14 år mellan mig och min kille, jag är 30 och han 44. Jag är så fruktansvärt kär i honom och märker absolut inte av skillnaden nu. Men ibland tänker jag på hur det blir när båda blir äldre, när jag är 60 och han 74 till exempel. Jag är för det mesta i nuet och fokuserar inte på vad som kan bli jobbigt i framtiden, men ibland kommer som sagt de tankarna. Hade varit intressant att läsa om hur du ser på er åldersskillnad.

I mina ögon så spelar ålder absolut ingen roll. Det är 10 år mellan mig och Mattias och visst behövde jag vänja mig vid tanken på det precis när vi blev tillsammans. Tidigare har jag bara haft pojkvänner som varit ett par år äldre än mig men jag märkte ganska fort att det inte var någon markant skillnad, i så fall bara till det bättre. Jag tycker dessutom inte att ålderskillnad på andra håller är något konstigt heller. Jag har främst dejtat yngre killar när jag har varit singel och ser inget konstigt med kvinnor som väljer att vara tillsammans med yngre män.

Jag vet att folk hade åsikter om att Mattias blev tillsammans med en så pass mycket yngre tjej när vi flyttade ihop, vi fick höra på omvägar att vi aldrig skulle bli långvariga tillsammans men trots det är vi fortfarande ett par idag, sex år senare. Ingen annan än jag och Mattias vet hur vår relation ser ut när det bara är han och jag, han är min bästa vän och jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utom honom.

Jag skulle säga att jag och Mattias i de flesta fall känns som jämngamla och i vissa avseenden så känns han t.o.m. yngre än mig., haha, förlåt älskling men du vet också att det är så. I andra situationer uppfattas säkert jag som mycket yngre än Mattias men livet är inte bara svart eller vitt utan det finns så många dimensioner däremellan.

Och precis som du skriver så tycker jag det är viktigt att leva i nuet, har man ungefär samma grundvärderingar, samma tankar om att skaffa barn och familj och livet i övrigt så tycker jag att man ska bortse från ålder helt och hållet i relationer. Om det är något jag har fått lära mig den hårda vägen här i livet så är det att vara lycklig just här och nu för man vet aldrig hur morgondagen kommer se ut!

Är ni läsare typiska förhållande-personer och hur ser ni på åldersskillnad i relationer? Jag älskar att höra hur ni tänker!

3 kommentarer



16:46 | May 1, 2018

det var sista gången jag såg honom

Jag har varit lite mer nedstämd än vanligt sedan nyhet om Avicii’s bortgång spreds i medierna förra veckan. Tim var 28 år gammal, lika gammal som min bror var när han gick bort. Den senaste veckan har jag därav fått leva med den hemska insikten om hur ung min bror faktiskt var när han gick bort.

Min storebror som alltid har varit tre år äldre än jag. Min storebror som idag skulle ha varit 33, snart 34 år gammal var bara en ung kille när hans liv tog slut. Det är en jobbig insikt, att för varje år som jag blir äldre så blir han aldrig mer än 28 år gammal som han var den dagen då vi såg honom på sjukhuset och tog vårt sista farväl.

I flera år efter kunde jag inte ligga på rygg för då dök bilden av honom upp i mitt huvud, jag som alltid har sovit bäst på rygg sover nu alltid på höger sida. Sedan han gick bort har jag fått en liten rynka under höger öga för jag sover med ansiktet hårt nedtryckt i kudden på höger ansiktshalva för att undvika att vakna upp på rygg med bilden av honom i mitt huvud.

Den tredje juni i år, tidigt på morgonen är det exakt 5 år sedan vi fick samtalet från sjukhuset. Sköterskan i telefonen låtsades som att Mattias fortfarande var i livet men att läget var kritiskt, antagligen för att vi skulle klara av att sätta oss i bilen och köra de tre milen från Malmö till Trelleborg där han befann sig på lasarettet.

Mamma var som ni vet sjuk då, hon kämpade mot sin cancer och var alldeles skärrad efter samtalet så jag satte mig bakom ratten och ringde pappa samtidigt som vi satt i bilen ute på motorvägen. Det var köer på vägen in till Trelleborg, det hade tydligen skett en bilolycka lite längre fram.

Lever han? Vad kan ha hänt? Sa sköterskan att han ligger i koma? Vi visste varken ut eller in och när vi kom fram till sjukhuset visade de oss in i ett mörkt rum. Det var nog då vi förstod vad som hade hänt, även om det tog ytterligare några minuter innan läkaren kom in i rummet och berättade för oss att han inte hade klarat sig.

Mamma föll ihop på golvet, jag tror att jag skrek rakt ut men jag minns inte riktigt, det kan ha varit mamma som skrek. När pappa kom gick jag ut i korridoren och mötte honom med ett leende samtidigt som jag sa “Han är död, Matti är död pappa” och jag kunde inte sluta le med mina läppar. Den stunden har jag tänkt tillbaka på många gånger kan ni tro, varför log jag? Jag befann mig så klart i chock och jag kan inte förklara det, antagligen förstod jag inte själv vad det var jag sa.

Sedan fick vi gå in till honom och där låg han i fina vita kläder som de hade satt på honom, lika vacker som han alltid har varit. Min bror hade mycket finare drag än jag, en alldeles perfekt rak och smal näsa och läppar som nästan såg ut som att någon hade målat dit med en läppenna. Hans händer låg ovanpå varandra på magen och det såg ut som att han låg och sov. Det var sista gången jag såg honom!

Mycket tydde på en överdos men vi var inte helt säkra på om det hade varit ett misstag eller om han hade tagit sitt liv med meningen. Veckorna gick, mamma blev sämre och vi fick aldrig något brev från medicinska. När mamma låg på sjukhuset fick jag till slut tag i en läkare som berättade att Matti hade överdoserat Metadon, ett läkemedel som ges i flytande form till bl.a. missbrukare mot abstinens och som tydligen är otroligt lätt att överdosera om man inte har tagit det tidigare.

Mamma pratade knappt längre då men jag berättade för henne vad läkaren hade sagt och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om hon uppfattade att det med största sannolikhet var en överdos och ett dumt misstag. För det vi fasade mest av allt var att Matti skulle ha tagit sitt egna liv, att han skulle ha valt att han inte ville leva längre.

Varför är då det det värsta tänkbara som anhörig? Därför då känner man helt plötsligt en skuld som inte går att förklara, då hade vi ju kanske kunnat rädda honom? Antagligen inte men det är i de banorna man tänker. Vi lyckades aldrig rädda honom från hans ångest och hans missbruk men vi hade kanske åtminstone kunnat få honom på bättre tankar gällande att fortsätta kämpa vidare.

Idag kan jag ibland lägga mig på rygg med mina händer på magen i ett desperat försök att få honom att kännas lite närmre! På så sätt blir bilden av hans ansikte lite tydligare när jag saknar honom som mest, men jag sover fortfarande alltid på höger sida efter den där morgonen på sjukhuset när jag såg honom för sista gången…

 

Now I’m running away my dear

From myself and the truth I fear

My heart is beating I can’t see clear

How I’m wishing that you were here

 

You

Said you’d follow me anywhere

But your eyes

Tell me you won’t be there

 

I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you

31 kommentarer



15:37 | April 20, 2018

idag längtar jag efter…

linn herbertsson petra tungården linn herbertsson lantställe

…att hänga med vänner på landet…

…och inviga poolen. Alltså den här dagen förra året när Petra, Markus, Damon, Michaela, Daniel och Ida kom ut till landet så fick vi otroliga 30 graders värme och det var i början av juni. Drömmen alltså och helt klart en av de bästa helgerna på landet någonsin! Nu är poolen halvtom och det ligger ett stort plåttak över den som vi måste ha hjälp att få bort, det är dessutom en hel jäkla vetenskap att få igång pumpen på rätt sätt och en lång procedur av steg som måste göras innan vi kan hoppa i plurret igen. Det ska vi ta tag i nu i helgen!

…att grilla korv vid en öde strand…

…och ta ett dopp i det iskalla havet! Jag som knappt gillar korv äter det endast när jag får tillaga den ute i naturen så här och helt plötsligt smakar det ganska gott. Jag tycker det är ganska läskigt att bada i skärgården också, haha, jag avskyr mörkt vatten, skåning som jag är, men jag gillar liksom hela stämningen och tvingar mig själv till ett dopp då och då när jag hittar en klar liten plätt där jag kan se botten.

…att åka båt…

…och framförallt att köra båt! Mattias är ju uppvuxen med båt och det är det roligaste han vet så han kör 9 gånger av 10 när vi är ute. Däremot är jag både rastlös och kontrollmänniska och föredrar alltid att ha mig själv bakom ratten än någon annan för att tycka att det är riktigt roligt. Då tycker jag det är hur kul som helst att gasa på och frihetskänslan ute på vattnet är helt oslagbar. Jag har ju aldrig varit någon båtmänniska men börjar vänja mig ordentligt nu och tycker t.o.m. att det är trevligt att åka med när Mattias kör. Det är få gånger jag kan bli så hög på livet som när jag åker båt! Åh, vad jag längtar nu!

…att dansa till solnedgången på Mykonos…

…och äta riktigt sen lunch på den ena trevligare restaurangen än den andra. Vi har ju bokat samma vecka på Mykonos som förra året, jag tror det är vecka 30 eller 31 och i helgen är det dags att boka hotell. Jag blev kär i Mykonos förra året och är så glad att vi ska åka tillbaka, det finns så mycket fler restauranger och platser jag vill upptäcka på den där underbara ön. Jag tror helt enkelt att värmen här i Stockholm den senaste tiden har fått mig att längta som en tok efter sommaren!

Vad längtar ni efter idag?

0 kommentarer




10:59 | April 18, 2018

my main girl Charlie

linn herbertsson blogg hund

Hej onsdag!

Jag och Charlie vaknade tidigt i morse så vi gick till kontoret och har suttit och jobbat i några timmar redan, magiskt. Jag har även hunnit med ett ärende på apoteket och en inlämning på Christians Skrädderi nere på Humlegårdsgatan. Jag behöver nästan alltid lägga in mina byxor i midjan och även de här vita, men hellre det för då blir de precis som jag vill ha dem. Jag tar alltid storlek 34 i byxor och då brukar de sitta perfekt i benen men när vi skulle fota den här outfiten förra veckan så satt byxorna nere vid rumpan så fort jag inte drog upp dem, haha. Även när jag hittar fina klädesplagg hemma i garderoben som jag aldrig använder p.g.a. passformen så brukar jag ta med dem till skräddaren så får han work his magic så att de sitter precis som jag vill, ett litet tips istället för att köpa nytt hela tiden!

linn herbertsson blogg

Mitt lunchmöte blev avbokat idag så jag och Charlie tänkte ta en promenad på lunchen om det inte börjar regna. Helt ärligt så vet jag inte vad jag hade gjort utan den här lilla tjejen i mitt liv, hon tillför så mycket lycka i min vardag. Förra veckan var det en kille på kontoret som frågade om han fick köpa henne, haha. Det finns inte tillräckligt med pengar världen för det men jag förstår att han blir sugen. Charlie följer alltid efter mig hack i häl, hon är otroligt väluppfostrad och lugn när vi är på kontoret och gör precis som jag säger. Hon har dessutom ordentligt med skinn på näsan den här lilla saken och är mig alltid trogen men samtidigt otroligt kavat vilket jag älskar.

linn herbertsson hund

Jag har lärt henne att inte falla för smicker från främlingar och jag tycker det är extra kul med alla kostymnissar på kontoret som försöker gulla med henne, ibland hälsar hon snabbt, ibland knappt det, oftast fnyser hon bara till och vänder rumpan till. Jag älskar det, haha, och om får jag önska så vill jag ha en dotter i framtiden som får exakt samma härliga karaktär och personlighet som min lilla Charlie. Charlie var egentligen tänkt som ett barnnamn från början men jag orkade inte vänta så när mamma köpte Charlie och jag precis hade fyllt 20 så fick hon det namnet och det passar henne perfekt. Jag älskar att det är unisex och jag har alltid gillat sådana namn på tjejer!

linn herbertsson blogg chihuahua

Lite rolig kuriosa är att jag hade en killkompis i gymnasiet som alltid kallades för Challe, vi var väldigt bra vänner under ett par år och när han efter ganska många månader berättade för mig att hans riktiga namn egentligen var Charlie så var det det vackraste namn jag någonsin hade hört, antagligen för att det i kontrast till Challe var så otroligt stiligt och jag tror att jag blev lite småförälskad i honom samma sekund som han sa det. Redan då bestämde jag mig för att ett av mina framtida barn skulle heta Charlie och så blev det ju, haha.

Charlie är ju min lilla bebis och det bästa jag har här i livet!

13 kommentarer