Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

17:36 | December 5, 2018

a trip down memory lane

Storebror och lillasyster! 

Det var så mysigt att få komma hem till Skåne och pappa och jag är så glad för vårt dygn tillsammans. Begravningen blev både glad och sorglig men framförallt så himla fin vilket jag är väldigt tacksam för. Efteråt gick jag och pappa och åt lunch på Västra Station och pratade minnen och livet i över två timmar. Vad hade jag gjort utan honom? Vi hade i alla fall världens mysigaste dygn tillsammans trots omständigheterna och på kvällen när jag kom hem låg vi i min gamla säng och kollade på bilder från när jag var liten. Alldeles för sällan ser jag tillbaka och minns, det ska jag bli bättre på från och med nu.

Haha, jag älskar den här bilden! Det är tufft att vara småbarnsförälder och här ligger pappa helt utslagen och sover med två ungar på magen. Och ja, jag var en riktigt ful bebis, det var först i två-tre årsåldern som det började ordna upp sig för mig, haha!

Hela tjocka släkten! Tack gud för att hockeyfrilla och stora glasögon blev omodernt igen, men vem vet, det kanske kommer tillbaka någon gång? Jag är den lilla bebisen i mitten som sträcker sig efter sin kusin.

Pappa, Matti, mamma och jag på min dopdag och farfar till höger som också var min gudfar. Jag döptes hemma i vårt vardagsrum i huset i Skanör-Falsterbo där jag är uppvuxen. Vi bodde där tills jag var 12 år gammal och jag kan fortfarande ta en mentalt guidad tur i det huset om jag sluter ögonen. Jag minns planlösningen, rummen, möblerna och t.o.m. små detaljer som strukturen på tapeterna! Galet ändå efter så många år…

Minns ni era barndomshem bra? Eller ni kanske t.o.m. har dem kvar? 

Har ni sett ett sötare julkort? Det här julkortet skickade mamma, pappa och Matti ut till släkt och vänner och önskade god jul året innan jag föddes. Tomtemor och tomtefar till vänster stod alltid under granen när jag var liten och jag har fortfarande dem kvar i en låda på pappas vind.

Med tanke på vad som hände senare i livet så hade man kanske kunnat tro att Matti alltid var den stökiga av oss två men icke. Jag var en riktigt kaxig liten sak och Matti den snälla, lite mer tillbakadragna som tog hand om sin busiga lillasyster.

Mamma och jag på min dopdag, och ja, det gör fortfarande skitont i mig när jag ser den här bilden. Sådana här bilder ser jag på mig själv och mina vänner med deras barn idag och det känns så ofattbart att tiden från då tills nu gick så fort och att hon inte längre finns i mitt liv. Lova mig att ni tar tillvara på tiden med era närmsta, varje dag!

Matti, farmor, jag och farfar. Jag älskar farfars outfit och Mattis knallrosa jacka! Det här är i deras sommarstuga på väg ut mot Österlen. Farfar sålde den för några år sedan utan att meddela mig. Jag hade kunnat ge mycket pengar för att få se det stället igen. Någon dag kanske jag åker dit, knackar på och hoppas att de som köpte stugan släpper in mig.

Här är Mattias lite äldre men jag älskar den här bilden av honom så den fick vara med. Här ser han mer ut som han gjorde sist jag träffade honom. Min bror avskydde nämligen att vara med på bild så jag har inte så många att minnas honom med.

Och världens gulligaste mamma som tvunget skulle klä mig i rosa klänningar. Det tog inte lång tid efter att jag hade börjat på dagis som hon gav upp hoppet om det när jag började klättra i träd och spela fotboll med killarna och kom hem med förstörda kläder varje dag, haha. Här sitter vi på skostället i hallen innan vi ska iväg på kalas.

Jag hoppas ni tyckte det var lika kul som jag med en liten tillbakablick, det kanske blir fler sådana här inlägg i så fall!

Med tanke på att mamma och Matti inte längre finns med oss så blir det så klart lite känsligt att se tillbaka och minnas men min tanke med det här inlägget var verkligen inte att det skulle vara sorgligt. Jag ser snarare tillbaka på min barndom som väldigt lycklig och jag är otroligt tacksam för att jag blev just den jag är och fick just den familjen jag fick. Ingenting varar dock för evigt och jag tycker att det är en viktig påminnelse, för att vi inte ska ta det vi har här och nu för givet.

Jag är tacksam varje dag för att jag har pappa kvar och ni som har följt bloggen vet att jag och mamma var löjligt nära varandra. Jag hade aldrig kunnat önska att pappa skulle kunna fylla så mycket av mitt tomrum efter henne men han har nästan lyckats. Det finns ingen som någonsin kommer kunna ta hennes plats så klart men jag känner mig så otroligt älskad och uppskattad av pappa. Vi har kommit varandra så nära, närmre än vi någonsin har varit skulle jag vilja påstå och jag antar att det även kan komma något gott ur allt det onda vi har varit med om.

Puss älsklingar och tack för att ni reste tillbaka i tiden med mig för en stund!


18 kommentarer



18 kommentarer om “a trip down memory lane”

    Vilket fint och starkt blogginlägg! Älskar att du är så genuin och beundrar din styrka, massor av kramar!

    Reply

    Tack gulliga du, jag är inte alltid stark kan jag lova men jag blir glad av att höra det, kram och tack för din underbara kommentar. 

    Reply

    Vilket fint inlägg Linn! Jag blev helt tårögd här…

    Tycker det är himla fint ändå att ha kvar minnen av sitt barndomshem. Jag kan fortfarande drömma om att jag är “hemma” vilket känns lite sjukt då det är över 10 år sedan som jag flyttade från mitt barndomshem.

    Tack för att du delar med dig <3

    Reply

    Tack själv fina du och visst är det galet att man kan komma ihåg så mycket, det har verkligen satt sitt avtryck helt enkelt. Kram och ta hand om dig!

    Reply

    wooow du fick mig i tårar! Så fint & genuint. Tack för påminnelsen att inte ta något för givet så viktig påminnelse ❤️😘🙏🏼

    Reply

    Så fint inlägg, och underbara bilder. Och du har så rätt. Man ska aldrig ta något för givet. Tack för påminnelsen. <3

    Reply

    Så himla mysigt och fint inlägg !
    jag älskar att titta tillbaka på gamla bilder och minnas. men också som man totalt glömt av . Jag diggar bilden på din bror med den stora röda nappen haha , hade en likadan själv när jag var liten racer-nappen även kallat haha , fråga inte ! 🙂 kram .

    Reply

    Haha, så gulligt! Ja, den är supersöt men nu blev jag så nyfiken när du skriver att jag inte ska fråga. Nu måste du nästan berätta, haha, kram!

    Reply

    Vilket fint inlägg. Mitt riktiga barndomshem har vi inte kvar, flyttade när jag fyllde 11 (1996) till ett hus vi byggde då där mina föräldrar fortfarande bor. Kände mig aldrig hemma där och ogillade det skarpt. Inget fel på huset bara det att när vi byggde det som var det största i hela stadsdelen så började det snackas så mycket och vissa vänner blev avundsjuka och andra ville bara vara vänner för att hänga i huset där alla lyxiga -90talsgrejer fanns. Mitt riktiga hem kommer alltid vara det rosa svensson tegelvillan vi bodde i ca 500 meter från nya huset. Går alltid förbi där när jag är hemma och ibland sätter jag mig på kullen bakom huset där jag satt så många gånger efter vi flyttat och hoppades att vi skulle flytta tillbaka dit.

    Reply

    Vilket fint inlägg och du var ju hur söt som helst när du var liten! Haha =)

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här