Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

16:46 | May 1, 2018

det var sista gången jag såg honom

Jag har varit lite mer nedstämd än vanligt sedan nyhet om Avicii’s bortgång spreds i medierna förra veckan. Tim var 28 år gammal, lika gammal som min bror var när han gick bort. Den senaste veckan har jag därav fått leva med den hemska insikten om hur ung min bror faktiskt var när han gick bort.

Min storebror som alltid har varit tre år äldre än jag. Min storebror som idag skulle ha varit 33, snart 34 år gammal var bara en ung kille när hans liv tog slut. Det är en jobbig insikt, att för varje år som jag blir äldre så blir han aldrig mer än 28 år gammal som han var den dagen då vi såg honom på sjukhuset och tog vårt sista farväl.

I flera år efter kunde jag inte ligga på rygg för då dök bilden av honom upp i mitt huvud, jag som alltid har sovit bäst på rygg sover nu alltid på höger sida. Sedan han gick bort har jag fått en liten rynka under höger öga för jag sover med ansiktet hårt nedtryckt i kudden på höger ansiktshalva för att undvika att vakna upp på rygg med bilden av honom i mitt huvud.

Den tredje juni i år, tidigt på morgonen är det exakt 5 år sedan vi fick samtalet från sjukhuset. Sköterskan i telefonen låtsades som att Mattias fortfarande var i livet men att läget var kritiskt, antagligen för att vi skulle klara av att sätta oss i bilen och köra de tre milen från Malmö till Trelleborg där han befann sig på lasarettet.

Mamma var som ni vet sjuk då, hon kämpade mot sin cancer och var alldeles skärrad efter samtalet så jag satte mig bakom ratten och ringde pappa samtidigt som vi satt i bilen ute på motorvägen. Det var köer på vägen in till Trelleborg, det hade tydligen skett en bilolycka lite längre fram.

Lever han? Vad kan ha hänt? Sa sköterskan att han ligger i koma? Vi visste varken ut eller in och när vi kom fram till sjukhuset visade de oss in i ett mörkt rum. Det var nog då vi förstod vad som hade hänt, även om det tog ytterligare några minuter innan läkaren kom in i rummet och berättade för oss att han inte hade klarat sig.

Mamma föll ihop på golvet, jag tror att jag skrek rakt ut men jag minns inte riktigt, det kan ha varit mamma som skrek. När pappa kom gick jag ut i korridoren och mötte honom med ett leende samtidigt som jag sa “Han är död, Matti är död pappa” och jag kunde inte sluta le med mina läppar. Den stunden har jag tänkt tillbaka på många gånger kan ni tro, varför log jag? Jag befann mig så klart i chock och jag kan inte förklara det, antagligen förstod jag inte själv vad det var jag sa.

Sedan fick vi gå in till honom och där låg han i fina vita kläder som de hade satt på honom, lika vacker som han alltid har varit. Min bror hade mycket finare drag än jag, en alldeles perfekt rak och smal näsa och läppar som nästan såg ut som att någon hade målat dit med en läppenna. Hans händer låg ovanpå varandra på magen och det såg ut som att han låg och sov. Det var sista gången jag såg honom!

Mycket tydde på en överdos men vi var inte helt säkra på om det hade varit ett misstag eller om han hade tagit sitt liv med meningen. Veckorna gick, mamma blev sämre och vi fick aldrig något brev från medicinska. När mamma låg på sjukhuset fick jag till slut tag i en läkare som berättade att Matti hade överdoserat Metadon, ett läkemedel som ges i flytande form till bl.a. missbrukare mot abstinens och som tydligen är otroligt lätt att överdosera om man inte har tagit det tidigare.

Mamma pratade knappt längre då men jag berättade för henne vad läkaren hade sagt och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om hon uppfattade att det med största sannolikhet var en överdos och ett dumt misstag. För det vi fasade mest av allt var att Matti skulle ha tagit sitt egna liv, att han skulle ha valt att han inte ville leva längre.

Varför är då det det värsta tänkbara som anhörig? Därför då känner man helt plötsligt en skuld som inte går att förklara, då hade vi ju kanske kunnat rädda honom? Antagligen inte men det är i de banorna man tänker. Vi lyckades aldrig rädda honom från hans ångest och hans missbruk men vi hade kanske åtminstone kunnat få honom på bättre tankar gällande att fortsätta kämpa vidare.

Idag kan jag ibland lägga mig på rygg med mina händer på magen i ett desperat försök att få honom att kännas lite närmre! På så sätt blir bilden av hans ansikte lite tydligare när jag saknar honom som mest, men jag sover fortfarande alltid på höger sida efter den där morgonen på sjukhuset när jag såg honom för sista gången…

 

Now I’m running away my dear

From myself and the truth I fear

My heart is beating I can’t see clear

How I’m wishing that you were here

 

You

Said you’d follow me anywhere

But your eyes

Tell me you won’t be there

 

I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you


31 kommentarer



31 kommentarer om “det var sista gången jag såg honom”

    Sådan ofattbar sorg och jag förstår att ovissheten är något av det värsta när ens nära går bort.. du skriver väldigt fint om din bror. Stor kram till dig ❤️

    Reply

    ❤️❤️ Har själv en bror som inte finns längre vet hur det känns ❤️❤️

    Reply

    Jag älskar dig Linn. Du känner inte mig men fy fan vilken jävla hjälp det är att få läsa denna text när man mår som man gör. Tims död tog också extremt hårt på mig, utan att ens känna honom. Vi som blev påverkade extra mycket kan nog relatera på ett annat sätt till denna typ av tragedi. Tack för att du delar med dig älskade människa och dy FAAN vad stark du är. Finns fan ingenting man inte kan klara sig genom när man genomgått det där.

    Massa kramar ❤️❤️

    Reply

    Tack fina du och jag älskar er läsare också, jag vet inte vad jag hade gjort utan era fina kommentarer och allt stöd ni ger mig. Massa kramar och kärlek till dig! 

    Reply

    Den där sorgen alltså. Den ligger latent i varenda cell man har, redo att flamma upp när som helst. Åtminstone är vi fler som vet hur det är, att alltid vara just about to figure it out. Any day now.. ❤️

    Reply

    Usch, jag vet att ni är många med mig som har gått genom liknande saker i livet, vi får stötta och stärka varandra! Kram!

    Reply

    såg avicci-dokumentären igår och har varit så sorgsen sedan dess. han verkligen påverkade mig, utan att jag känner honom. på samma sätt som denna text påverkar mig, för jag känner varken dig eller din bror. du är så himla stark, linn! och du skriver på ett fantastiskt sätt, sluta aldrig att dela med dig av denna del av ditt liv. stor kram <3

    Reply

    Tack fina Linnea, det betyder mycket när ni kommenterar och stöttar som ni gör så tack för det! Kram <3

    Reply

    Jag beklagar verkligen sorgen ! så himla hemskt och tragiskt.
    Du är så stark Linn , glöm inte att ge dig själv en stor kram ibland !!

    Kram .

    Reply

    Tack fina du, det lovar jag att jag ska göra och så ska jag tänka på din fina kommentar 🙂 Kram

    Reply

    Metadon är egentligen en mycket effektiv smärtstillande medicin och används fortfarande som det vid långvarig svår smärta, tex vid cancer. Men som du skriver ges den även till missbrukare som försöker bli rena från opiatmissbruk för att hindra abstinens. Metadon i sig är inte starkare eller farligare än andra opiater, men det är ett lömskt läkemedel. Problemet är att det är extremt långverkande och stannar kvar i kroppen i flera dagar. För varje ny dos man tar byggs alltså nivån i kroppen på. Man kan ta samma dos i flera dagar och må bra, men plötsligt dör man pga att det till slut byggts upp en dödlig dos i kroppen. Metadon är ett dåligt självmordsverktyg. Jag tror därför inte att din bror ville ta livet av sig. Om det är någon tröst. <3

    Reply

    Tack snälla för att du delar med dig av din kunskap. Min bror var dock på behandlingshem och stack därifrån samma kväll som det hände och ska inte ha haft Metadon i kroppen sedan innan, däremot var det i kombination med andra faktorer, öl och koffeintabletter (sjukt nog) som gjorde att hans kropp reagerade som den gjorde. Kram och tack igen!

    Reply

    Styrkekramar till dig. Och lova att du aldrig känner skuldkänslor för det som hände din bror. Du är stark!!

    Reply

    Tack fina du! Skuldkänslor är intressant, de finns där även om jag vet att jag aldrig hade kunnat göra något för att förändra det som hände. Jag antar att det är mänskligt. Kram!

    Reply

    Linn varför sprider du inte kunskap kring läkemedel och hur läkarna förstör liv? Min mamma har också förlorat en del av sitt liv pga läkarna och deras mediciner. Läkarna gör mer ont än gott tyvärr och sånt här borde aldrig få hända!!

    Reply

    Hej där, tack för din kommentar till inlägget om min bror, jag förstår vad du menar och har många gånger önskat att jag hade orken att skriva mer om det men det hamnade lite i skymundan då min mamma var sjuk i cancer och gick bort bara två månader efter min bror. Sorgen efter de båda var så stor så jag fick välja vad jag orkade kämpa för och det var mammas önskan om att samla in pengar till cancerforskningen vilket jag tack vare er läsare lyckades fantastiskt bra med. Kanske kommer jag engagera mig i det här någon gång i framtiden, när det känns rätt och jag vet att jag klarar av det men det är inte just nu. Jag skickar en massa styrka till dig och din mamma, ta hand om varandra och hoppas att du orkar kämpa för henne. Kram!

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här