Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

16:53 | April 9, 2017

I remind me of him

img_6002

Hej söndag!

Idag tänkte jag prata med er om en sak som jag inte har skrivit om tidigare här i bloggen, nämligen att jag sällan lägger upp osminkade bilder längre. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det men jag tänker ofta på det. Jag har alltid älskat att lägga upp osminkade och mer naturliga bilder i bloggen men de senaste åren har det inte blivit så.

Och vet ni varför? Jag liknar min bror så otroligt mycket när jag fångas osminkad på en bild. Första gångerna det hände efter att han hade gått bort så var det som en kniv i hjärtat varje gång jag såg hans ansikte i mitt, därför slutade jag ställa upp på bilder när jag var osminkad. Och i verkligheten ser jag inte alls att jag liknar honom på samma sätt, konstigt va?

Skulle man klippt av mig håret på den här bilden så hade det nästan varit en exakt avbild, haha, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min del nu när jag tänker efter. Min bror hade dessutom en av de vackraste näsorna jag har skådat, den var mycket smalare och mer väldefinierad än min.

Utöver håret och näsan så ser jag min bror så tydligt i den här bilden, men vet ni vad? Nu, efter att det har gått nästan fyra år sedan han gick bort, så känns det helt ok. Det känns nästan lite mysigt att få se honom i mig själv på bilder även om jag fortfarande varje gång det händer saknar honom så att det gör ont i hela kroppen.

Så nu vet ni det, sorg kan te sig väldigt konstigt och det här med bilderna är ju egentligen ingen big deal men jag är glad att det har blivit lite fler osminkade bilder som har fått smyga sig in här i bloggen den senaste tiden efter hand som jag tycker det känns ok.


10 kommentarer



10 kommentarer om “I remind me of him”

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Din bror var en fantastiskt snygg kille så inga problem? Grattis i efterskott ?

    Reply
  • Tack fina Tina <3 Jag håller med, det var han verkligen! Kram

    Reply
  • Vackra du! Vilka fantastiska gener ni har i familjen:-)

    Reply
  • Men åh tack gulliga du <3 Kram

    Reply
  • Blev så varm i hjärtat när jag läste <3 Stor kram och massvis med kärlek

    Reply
  • Tack fina du <3 Kram och kärlek!

    Reply
  • Hej Linn
    Jeg har et spørgsmål, som jeg håber, du vil svare på, og ikke tager ilde op.
    Har du oplevet en forskel på sorgen efter din brors død – og efter din mors?
    Du har selvfølgelig skrevet meget om din mor, fordi hun var syg i en længere periode, og der er jo stor forskel på at miste en forælder og på at miste en bror. Er det noget, du har reflekteret over?
    Venlige hilser
    Louise

    Reply
  • Hej Louise! Tack för din kommentar och jag tar absolut inte illa upp, jag förstår hur du menar. Jag har precis som du skriver, skrivit mer om mamma här i bloggen eftersom hon var sjuk under en längre tid, min bror gick bort väldigt hastigt. Jag och mamma stod varandra dessutom otroligt nära, hon var mitt allt, min bästa vän och hon var den trygga grund som hela min verklighetsuppfattning kretsade kring. När hon gick bort var det som att marken under mina fötter försvann. Min bror å andra sidan “försvann” ur mitt liv långt tidigare. När jag var 11-12 år gammal valde han att flytta till min pappa i Malmö och det var i samma veva som hans missbruk sakta men säkert eskalerade.

    Trots det fortsatte vi att umgås och var bästa vänner fram till att jag var runt 15-16 år gammal. Vi festade och hittade på en massa hyss tillsammans, hade stökiga hemmafester och förstörde pappas lägenhet tillsammans, haha, stackars pappa. Men jag hade en spärr som inte Matti hade, även om jag festade mycket så ville jag sköta skolan och jag hade framtidsplaner, jag antar att den stora skillnaden var att jag aldrig tog några droger. Åren efter det så blev Mattis missbruk värre, jag såg hur det bröt ner min mamma, han ljög för oss och försvann i långa perioder då vi inte visste om han levde eller var död. Jag valde att stänga av och uteslöt honom nästa helt ur mitt liv efter att jag hade tagit studenten.

    Efter studenten reste jag mycket, jag jobbade i Köpenhamn och flyttade så småningom till Stockholm, vi sågs ibland när han hade bra perioder, någon jul valde han att fira med oss men annars sågs vi bara ibland hemma hos mamma när han hade blivit av med ytterligare en lägenhet och var tvungen att flytta hem igen. Och det värsta med missbruk om ni frågar mig är att många slutar att utvecklas mentalt, när jag var 25 och han var 27-28 år gammal och vi pratade så kändes det precis som att prata med honom när vi fortfarande var tonåringar. På så sätt gled vi ifrån varandra ytterligare och när mamma gick bort så kort efter honom så blev det helt enkelt så att sorgen för henne tog över på ett annat sätt eftersom vi stod varandra så otroligt nära. Jag skulle vilja säga att jag har sörjt min mamma konstant sedan hon försvann medan jag har sörjt min bror väldigt intensivt i vissa perioder. Min mamma fanns alltid i mitt liv och min bror kom och gick i perioder de sista 10 åren vi hade tillsammans, så det kanske är därför, jag vet inte. Jag hoppas du fick svar på din fråga annars får du gärna lämna en kommentar igen. Ta hand om dig, kram!

    Reply
  • Hej
    Vad fint
    Kan bara förstå vad du känner. Så sorgligt. Både bror och mamma borta.
    Jag kan inte tänka mig hur det känns. Usch. Blir ledsen av bara tanken.

    Stor kram till dig

    Reply
  • Tack fina du för omtanken <3 Kram

    Reply