Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

08:49 | October 28, 2014

att vara anhörig

Jag minns när min mamma insjuknade i cancer första gången! Jag var 18 år gammal och gick sista året i gymnasiet. Jag vägrade inse att min mamma var sjuk och tanken på att min mamma skulle dö var omöjlig att ta in. Den första tiden av hennes sjukdom gled vi nästan ifrån varandra lite, jag visste inte hur jag skulle hantera alla känslor av otillräcklighet. Mamma opererades, gick på cellgifter, i samtal med terapeuter och började engagera sig i olika bröstcancerföreningar. Jag som var tonåring och inte bad om hjälp (snarare tvärtom) glömdes bort. Jag minns faktiskt inte att jag en enda gång fick frågan om jag ville prata med någon, jag trodde att jag var stark och kunde klara allt själv men jag önskar så att någon hade fångat upp mig redan då.

Jag glömmer aldrig den dagen då jag fick samtalet från mamma och hon berättade att hon hade fått återfall, då hade hon varit friskförklarad i knappt ett halvår. Cancern hade spridits till skelettet. Jag befann mig på kontoret här i Stockholm och jag slängde mig ner på mina knän och skrek högt och började gråta. Johan, Cecilie och de andra på kontoret fick en chock men det var precis som att de förstod. Skräcken i min röst avslöjade att det som inte fick hända hade hänt. Det är något visst som kommer fram i oss människor när döden knackar på dörren. Jag har sett det så många gånger, hos alla de människor jag har träffat via bröstcancerföreningar genom åren, stämningen i väntrummet på onkologen där man väntar på beskedet om man ska få leva eller dö. Den här gången fick jag visa att jag fanns där för min mamma, jag fick en andra chans. Nu var det hon och jag mot världen och vi skulle göra allt för att besegra den här j-vla sjukdomen. Jag var några år äldre och mycket klokare, jag förstod för första gången att jag kunde förlora min mamma som också hade blivit min allra bästa vän.

Jag fick fortfarande ingen hjälp att bearbeta det som hade hänt. Jag letade själv upp en psykolog här Stockholm men vi klickade inte alls och jag önskar så att jag hade fått hjälp att träffa någon som var specialiserad på hur det var för någon som är anhörig. För som anhörig behöver man hjälp att förstå hur man på bästa sätt kan finnas där för någon som är så pass sjuk. Min inställning blev istället att jag skulle vara stark för oss båda! Det slutade i en sprängande huvudvärk, jag vaknade en morgon och ramlade ihop på golvet och kunde inte resa mig upp för jag hade så ont. Ett besök på akuten, röntgen av huvudet och Naproxen för att lindra min spänningshuvudvärk men fortfarande ingen hjälp att bearbeta det jag gick igenom.

Kampen fortsatte och jag förstod att man måste i princip vara frisk för att orka vara sjuk! Läkare som gav oss olika besked, insikten om att allting faktiskt handlar om pengar och utarbetad personal som fick komma in och jobba gratis under sin semester för att de halverade avdelningarna under sommaren. Cancer tar tyvärr inte semester! Det värsta var när vi fick veta att det fanns en ny medicin som var bättre än den gamla men man skulle uppfylla vissa kriterier för att man skulle vara värd att satsa på. Mammas bästa väninna skrev ett upprört mail till en professor här i Stockholm och med hjälp av honom började det äntligen hända grejer. Mamma fick en ny medicin och hennes utredning påskyndades. I samband med det fick vi beskedet om att cancern hade spridits till levern och några dagar senare ringde läkaren och berättade att det fanns en tumör i hjärnan. Människor runt omkring oss och i vår närhet förstod kanske att det var över men vi fortsatte kämpa. Det enda min mamma ville var att få leva och vi ställde in siktet på att hon åtminstone skulle få fem år till, vi hade läst i en forskningsrapport att man kunde leva i upp till fem år efter att det hade spridits till hjärnan, om man hade tur. Mamma levde en månad till.

När mamma hade gått bort fick jag gå till en terapeut tre gånger i Malmö under tiden som jag anordnade hennes begravning. När jag kom tillbaka till Stockholm fick jag en remiss till en terapeut och fem timmar gratis, man får tydligen fem gånger per dödsfall. I mitt fall blev det alltså tio terapeut-timmar då jag förlorade min bror i en överdos två månader innan mamma gick bort. Idag har jag själv bekostat 20 timmar till och är långt ifrån färdig med mina terapisamtal. Jag fick höra av många att det första året var det värsta efter att man hade förlorat en familjemedlem. För mig var det inte så! De första veckorna efter var fruktansvärda, det var som att befinna sig i ett svart hål och jag låg på soffan och orkade inte gå utanför dörren. Sedan blev det bättre, överlevnadsinstinkten tog över och allt juridisk och praktiskt behövde ordnas. Efter några månader var jag i princip hög på livet. Självklart kunde jag inte riktigt ta in att de var borta men jag kände att jag var tvungen att leva fullt ut och leva för dem också. Det första året gick hyfsat smärtfritt nu när jag ser tillbaka på det.

Den värsta perioden kom när det hade gått lite mer än ett år. Det var i augusti i år som känslorna var så pass påtagande och jobbiga att jag inte ens klarade av att skriva om de i bloggen längre. Mina läsare som hade varit ett så otroligt stöd och så viktiga i min bearbetning började undra var inläggen om mamma tog vägen. Den här perioden varade till för bara några veckor sedan. Det var insikten om att de faktiskt är borta på riktigt som jag började må som sämst, meningen med livet var som bortblåst och jag och min terapeut fick i princip börja om på nytt. Det här är det första ”djupa” inlägget jag skriver i min blogg på flera månader som rör min mamma och det tar emot. När jag var på tredje stycket var jag tvungen att avbryta och springa in på toaletten och kräkas. Det är en känsla jag ofta får när jag tänker för intensivt på att min mamma är död, jag mår så fruktansvärt illa.

Så varför skriver jag det här inlägget? Jo, för att jag vill att alla ni anhöriga där ute ska veta att hur djävligt det än är så klarar man det. Jag klarade det och då kan ni klara av det! Jag var på Tillsammans mot cancer-galan igår, såg ni den på tv? Det var en helt fantastisk gala, den bästa hittills. På middagen innan galan satt jag med två kvinnor som hade överlevt bröstcancer, själv yttrade jag inte ett ord om min historia och varför jag satt där utan jag lyssnade istället på deras berättelser. Vilka hjältar och vilken kämparglöd, de påminde mig så mycket om mamma och jag satt hela tiden med gråten i halsen men gjorde mitt bästa för att dölja det. En av kvinnorna undrade om det inte nästan är jobbigare att vara anhörig och stå bredvid och se på utan att kunna göra något, jag vet inte men jag vet hur många gånger jag försökte sätta mig in i mammas situation som sjuk. Jag vet hur jag kämpade för att förstå hennes dödsångest och för att på så sätt kanske kunna lindra hennes smärta något. Jag vet hur jag fortfarande idag lider med henne och jag vet hur jobbigt alla ni anhöriga där ute har det, jag ville bara säga det med det här inlägget! Jag önskar att jag kunde ge er svar på alla era frågor och funderingar man har som anhörig men just nu vill jag bara ge er ett råd och det är att be om hjälp! Be mig om hjälp, be en terapeut om hjälp eller be någon i er närhet om hjälp. För ni måste orka att fortsätta kämpa, som anhörig måste man vara stark både för sig själv men också för den som är sjuk och då behöver man all hjälp man kan få.

 

IMG_0399 copybw

53 kommentarer



53 kommentarer om “att vara anhörig”

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • <3

    Reply
  • <3

    Reply
  • Så fint skrivet, du är stark!

    Reply
  • Förstår precis vad du menar, texten gick rakt in i mitt hjärta då min mamma gick bort i bröstcancer för tre månader sen. <3

    Reply
  • Fina, underbara Linn! Stora kramar!!

    Reply
  • Jag blir jätte berörd av din text. Så vackert, så äkta och naket . Du är fantastisk!! <3

    Reply
  • Detta är den ABSOLUT bästa text jag läst om att vara anhörig. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Fortsätt kämpa <3

    Reply
  • Åh Linn. Underbara Linn. Har precis fått reda på att min styvpappa har cancer och de tror att han har ca ett år kvar att leva. Känner mig precis som du gjorde första gången du fick reda att din mamma hade cancer. Jag kan inte riktigt greppa och förstå det. Istället skjuter jag bara undan alla känslor. Så svårt. Tack för ditt inlägg, ska ta till mig varje ord. <3

    Reply
  • <3

    Reply
  • Perfekt skrivet! Jag har sjalv gatt genom detta och haller med dig, den varsta perioden ar nasta nu, ca 1 ar senare och sa fort jag tanker pa att min pappa (tom svart att skriva de tre orden) ar dod sa ar det som en enorm smarta inom mig och jag bryter ihop. Linn, tack for en underbar blogg samt att du ar stark nog att skriva om det! Det behovs och hjalper manga dar ute!

    Reply
  • Tack Linn – en fint inlägg om hur det ÄR att vara anhörig. Att ha den här erfarenheten av cancer så nära sig önskar jag ingen. Det är viktigt att #vågaprata om detta. De anhörigas röst behöver spridas. Kram

    Reply
  • Tack. jag behöver sånt här för att förstå att ja inte är konstig och ensam. sen ska även min pojkvän få läsa det här, för att du lyckas berätta med ord hur även jag mår när jag själv inte lyckas förklara med ord för honom. tack <3

    Reply
  • Så bra inlägg! Min mamma är sjuk i bröstcancer för andra gången, precis som du var jag för ung för att riktigt ta in situationen första gången (jag var 19). Tiden efter fram tills nu har min största mardröm varit att hon skulle bli sjuk igen – och nu sitter vi här. Igen. En än mer aggressiv form och med lokal spridning (hoppas vi, röntgen ska göras senare). Jag är livrädd men försöker finnas där. Jag är för ung att förlora min mamma! Hon är min klippa. Tack för allt ni gjort med insamlingen.

    Reply
  • Jag vill bara ge dig en kram. Nästa gång jag träffar på dig ska jag komma fram och göra det… Jag kunde inte sluta gråta när jag läste det här inlägget. Du är fantastiskt på alla sätt, modig, vacker, stark och inspirationskälla <3

    Reply
  • Tack för ett fint inlägg! Min far gick nyligen bort i levercancer. Tog 45 dagar från frisk till… Hemskt! Upplevde en hel del problem med de svenska sjukhusen under denna tid. Prov efter prov togs och inga fel påträffades enligt doktorn. Vi lugnades med att det inte rör sig om cancer utan det handlade om någon form av allmän förvirring. Då utvecklingen blev sämre och sämre för varje dag som passerade låg jag på doktorn med att de måste omvärdera sina tester men återigen skulle vi vara lugna, det är inte cancer. Pappa skickades från avdelning till avdelning då han inte passade in någonstans då det inte fanns ett konstaterat tillstånd. Han blev utskriven ett par gånger under resans gång för att vända hem en natt för att sedan hamna på akuten för att ta sig in i systemet igen. Två dagar innan pappas bortgång fick vi besked att det var levercancer och testat hade legat på sjukhuset två veckor utan att någon bemödat sig att kontakta någon av oss. Tre dagar innan pappa gick bort ville de skriva ut honom… Han kunde knappt gå… Antagligen hade inte utfallet varit annorlunda om detta skötts korrekt men det hade gett ett bredare spann för ett familjärt avsked.

    Reply
  • Jag lider med dig André och vet precis hur orättvist behandlad man kan bli! Jag beklagar verkligen! I en situation som handlar om liv och död borde man inte behöva känna sig så “lurad”. All styrka till dig och familjen <3

    Reply
  • Linn! Så himla fint skrivet. Jag är själv anhörig. Min mamma fick bröstcancer augusti 13 och blev klar med alla behandlingar i maj iår. Den största skräcken jag känner just nu är att hon ska få återfall. Tack för ditt inlägg om att vara anhörig. Jag känner igen mig i så mkt. Du skriver så ärligt och äkta. Fortsätt med det du gör! Du är så fantastisk! Kram!

    Reply
  • Du är så modig och stark Linn som vågar berätta, glöm aldrig det! Du är grym! kramar

    Reply
  • Stor varm kram!

    Reply
  • Kram Linn, så otroligt fint att du orkar dela med dig av din sorg.

    Reply
  • Tack för ditt fina inlägg. Min mamma har för 4:e gången fått tillbaka sin cancer och denna gången är den obotlig. Läkarna kan inte svara på hur lång tid det är kvar. Jag önskar att jag kunde göra något. Kan du möjligtvis lämna namn på professorn i Sthlm som ni var i kontakt med? ( kanske maila mig om du inte vill skriva ut det här). Jag kan inte föreställa mig hur jag ska klara ett liv utan min älskade mamma.

    Reply
  • Åh, all styrka till er och ge inte upp. Be om en second opinion! Jonas Berg heter han, vid Karolinska. Men han är specialiserad på spridd bröstcancer, du skrev inte vad din mamma var drabbad av? Jag tänker på er, lycka till. Kram

    Reply
  • Tack Linn<3 Vi ska försöka få kontakt med honom för en second opinion. Det rör sig om bröstcancer som sedan spridit sig till livmodern:/

    Reply
  • Ja då borde ni verkligen! Han är väldigt upptagen men ge dig inte. All lycka och styrka! Kram

    Reply
  • <3!

    Reply
  • Tack. För att du kan sätta ord på det som är så svårt. För oss som inte kan.

    Reply
  • Hej Linn.
    Stort tack för att du delar med dig. Jag har själv haft cancer och är nu friskförklarad. Vill bara säga att du kan vända dig till Ung Cancer, vi jobbar även med anhöriga så om det är något som du vill ha hälp med är det bara du hör av dig!

    Vänliga hälsningar,
    E

    Reply
  • Tack, jag vet, och cancerkompisar är också jättebra! Tack för tipset och det är så bra att ni finns <3

    Reply
  • Min pappa gick bort för ett halvår sen i en hjärtinfarkt. Väldigt chockartat och jag har som du bara kört på med livet. Då slipper jag känna. Självklart bryter jag ihop och vill själv dö emellanåt. Känslan av meningslöshet går inte att beskriva! Det har blivit värre och värre och jag har sedan det hände samlat mod för att ringa till vc för att boka en tid. För några veckor sen ringde jag. Men det fanns ingen tid att erbjuda. Är inte det katastrof! Hon i telefonen ville nästan att jag skulle ställa diagnos på mig själv för att se om jag skulle träffa en läkare och få en remiss. Och jag som redan har svårt att sätta ord på hur jag känner. Så det slutade med att hon sa att tyvärr finns det ingen tid.

    Jag har inte blivit erbjuden NÅT sen detta trauma drabbade mig. Har jag någon rätt till hjälp? Jag har inte råd att gå till privata…

    Reply
  • Ja det är klart, eller det kanske beror på vilket landsting du bor i men jag kan inte tänka mig något annat. Jag trodde att alla som förlorat en familjevän hade rätt att få prata med någon. Jag hoppas du orkar kämpa för jag vet precis vad du menar med meningslösheten och det tar tid att gå vidare. All styrka till dig! Kram

    Reply
  • Ta kontakt med ditt försäkringsbolag, antingen hemförsäkringen eller genlm facket om du jobbar. Min hemförsäkring inkluderar 10 terapitimmar om något sånt händer. Beklagar verkligen din sorg!

    Reply
  • Vilket oerhort fint inlagg Linn, och det ar valdigt starkt av dig att orka dela med dig av dina kanslor; jag kan inte forestalla mig vad du och manga andra gar / har gatt igenom. Min mamma hade cancer nar jag var yngre och inte riktigt forstod vad det betydde. Vi har haft turen att hon inte fatt aterfall, och jag ber till gud att det aldrig hander. Dock gick min fina moster bort i cancer for tva ar sedan. Det var min mammas syster och basta van. Och jag vill tacka dig for att du satt ord pa hur det ar att vara anhorig. For nu nar det precis gatt tva ar, har min mamma brutit ihop totalt. Hon grater och saknar sin syster sa mycket att jag tror inte hon vet vad hon ska gora av sig sjalv vissa dagar. Jag, som kanske manga andra, var naiv och trodde att da hon liksom verkade ma bra efter forsta aret gatt sa skulle det bara vara uppat efter det. Men som du forklarat reagerar manniskor olika. Sa tack for att du satte ord pa det.

    Reply
  • Jag beklagar din sorg! Tack för din fina och ärliga kommentar!

    Reply
  • Väldigt bra beskrivet Linn. <3 Nu vet jag inte om detta är en urusel idé men det är nånting jag bara kom att tänka på just nu. Sandra som har bloggen Nio till fem har ibland inlägg där människor skriver som nån form av "kontaktannons" och blir mailvänner med andra människor (och även vänner IRL :)). Jag känner mig ofta ensam i min oro för min mamma som har cancer och känner att ibland skulle jag vilja prata med någon utomstående som är i samma situation som jag är. Bara en tanke som kanske kan utvecklas till något mer. Kram

    Reply
  • Låter som en väldigt fin idé, det ska jag skriva ner och fundera mer över <3

    Reply
  • väldigt bra skrivit tack vad fint att du sätter ord på dina känslor Och att du orkar dela med dig
    Min son började blogga när jag var sjuk Han la in en massa låtar texter om mamma Det var med bra för honom och för mig Ta hand om dig Kram

    Reply
  • Så fint skrivet Linn, gick rakt in i hjärtat! Tror många anhöriga kan känna igen sig i det du skriver. Tack för att du delar med dig!

    Reply
  • Hej Linn
    Jag ska ärligt säga att jag inte vet vem du är, hittade din blogg via instagram och blev först bara irreterad (inte på dig som person) för att du är sjukt söt, såg att du hade en civilekonom utb och driver en blogg, vilket i mångas ögon säkert ses som väldigt “lyckat”, även i mina, och när man själv har en pissperiod och ser alla “snygga lyckade mnsk” på sociala medier, läser bloggar och bara känner sig ännu mer misslyckad. (Förstå mig rätt, absolut inget illa menat om bloggare, men du har säkert haft dgr när man vänder allt negativt mot sig sj) Tänkte att jag ska sluta läsa bloggar för det får mig att må dålig, men scrollade ändå ner lite på sidan och läste det här inlägget som gick rakt in i hjärtat å gråter å snorar som ett litet barn… Så jävla bra skrivet!!! Jag och min mamma pratade senast igår om hur jobbigt hon tyckte det var när hennes mamma dog i bröstcancer 24 (hennes pappa i cancer när hon var 19)år gammal och att hon inte fick ngn hjälp… Så supermodigt och bra att du lyfter denna fråga… Och lika hemskt med din bror…
    Så ber om ursäkt för det jag först tänkte när jag såg din blogg och bilder, och fick mig själv en rejäl tankeställare att hur jävligt livet än är finns det alltid dem som har det värre!!!! Och att man aldrig ska vara avundsjuk, missunnsam eller jämföra sig med andra, då vi alla är olika och man vet aldrig vilka sår som gömmer sig under ytan… Fortsätt inspirera och sprid detta budskap, du är grym!!!!

    Reply
  • Hej! Vad glad jag blev för din kommentar och att du kom till insikt. Men jag förstår vad du menar för även jag som bloggar och känner många bloggare och vet att det ofta bara är en liten del av verkligheten som visas upp så kan jag själv ibland också tro att vissa bara mår bra absolut hela tiden. Och jag borde ju verkligen veta bättre… Jag är glad att du gillade inlägget. Kram

    Reply
  • Å Linn, sitter med gråten i halsen. Så betydande att du delar med dig och berättar. Massor av styrkekramar från blogg-grannen<3

    Reply
  • Tack kära du <3

    Reply
  • Tack Linn! Genom att visa hur stark du är och inte skäms för det är helt underbart. Tårarna rinner ner för min kind och det känns så skönt!

    Reply
  • Det här är nog andra gången i mitt liv jag kommenterar på ett blogginlägg. Har läst din blogg till och från i många år. Hittade dig via en gemensam vän och tyckte du var pangsnygg. Sitter nu med tårar på kinderna. Du berör verkligen. Jag har inte varit i din situation, och jag inte sätta mig in i den heller. Jag bor långt ifrån min familj och tänker varje dag på skrämmande saker som kan ske i livet och vad jag missar hemma i Sverige. Det glädjer mig att jag hittat tillbaka till din blogg igen och att se vilken otroligt stark kvinna du växt till att bli, och hur fint du kämpar mot cancer i din mammas ära. Vill med det här bara säga att du är en otroligt inspirerande tjej! Din mamma är stolt <3

    Reply
  • Bra inlägg! det är verkligen tungt att vara anhörig, tänk vad jobbigt att veta att man är döende med. Tycker att man borde få mer stöd, min mamma dog när jag var sju och lämnade 3 barn. Vi fick ingen hjälp och ingen har vi pratat med sedan dess. Först nu när ens vänner förlorar sina mormor och morfar börjar dom förstå lite hur jobbigt man haft det, annars har dom tyckt. att förlora en mamma är ingen big deal!

    Reply
  • Oj jag beklagar, jag kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora en förälder så tidigt i livet! <3 Ta hand om dig! Kram

    Reply
  • Tack för att du skriver det här, det behövs verkligen! Jag är 25 år gammal, och ungefär som dig fick mamma sitt första cancerbesked när jag var 17. Precis innan hon skulle friskförklaras så ringde hon och sa att cancern kommit tillbaka till skelettet. Då pluggade jag i Lund, långt ifrån mamma i Stockholm, och jag reagerade precis som dig. Jag la mig ner på golvet i mitt rum, ensam i en liten boll och bara skrek rakt ut. Som om jag var ett skadeskjutet djur. Min mamma gick bort för fyra månader sen och när sorgen griper tag i mig känns det precis sådär, som när jag fick beskedet om återfallet. Som att jag är skadad och också ska dö. Och sen går det över.

    Det är fantastiskt att läsa någon som sätter ord på känslorna som nästan ingen förstår. Även om sorgeprocesser ser olika ut så tror jag att alla som har förlorat sin mamma går igenom samma känslor, reaktioner, tankar. Bara i lite olika ordning och på olika sätt. Jag läser din blogg nu, i efterhand, och det är fint att se att du går framåt,och hela tiden kommer längre i ditt sorgearbete. Du är så stark, jag hade inte orkat vara där för mina nära och kära på samma sätt som du!

    Reply
  • Tack för din kommentar och för att du delar med dig. Jag beklagar verkligen. Massa kramar! <3

    Reply
  • Vill bara säga tack för inlägget och jag tror, och ser, att vi är många anhöriga som känner igen oss. Ibland känner man sig så ensam i detta helvete. Kramar

    Reply
  • Tack för din kommentar fina Ida. Jag har fått mycket stöd av er läsare genom kommentarer, mail och era berättelser så jag tackar också. Kram <3

    Reply
  • Vill också säga tack till ditt inlägg, och alla andra inlägg du har skrivit om dig och din mamma. Jag är själv i detta nu, nog bara dygn kvar av åtta års kamp mot cancerhelvetet. Har inga vänner som varit med om detta så det hjälper så mycket att läsa och, ja, bli speglad i allt det här otäcka där det riktigt otäcka inte ens riktigt har börjat för än så länge finns hon kvar, inte som hon har varit förr men hon finns ju fortfarande kvar. Kram.

    Reply
  • Hej Sofia! Det gör mig så ont att höra. Jag tänker på er och skickar en massa styrkekramar <3 Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag är glad att du finner lite stöd i mina texter och tack för att du lämnade en kommentar. Det betyder mycket för mig i min sorg. All kärlek till dig och din mamma! <3

    Reply
  • Hej Linn! Hittade detta inlägg från 2014 och uppskattar så allt du delat med dig av. Du är stark och det ger tröst att läsa att du lever vidare trots allt! I torsdags fick mamma veta att läkarna inte kan de inte ge mer cellgifter då hon är för skör och cancern har spritt nya metastaser i kroppen. Overkligt… Känner nu ett stort behov av att läsa om andra i samma situation kanske för att känna att jag inte är ensam om att gå igenom detta hemska. Önskar så att de fort kan hitta en lösning på denna fruktansvärda sjukdom.

    Reply
  • Hej Caroline! Vad ledsen jag blir, jag vet var du befinner dig just nu och vet inte om någonting jag skriver kommer hjälpa dig i det ni går genom, jag skickar i alla fall en massa styrka och kärlek till dig och din fina mamma. Jag beklagar verkligen det hemska beskedet och hoppas du orkar finnas för din mamma så mycket du bara kan nu. Säg till om jag kan göra något! Massa styrkekramar!

    Reply