Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

19:49 | July 29, 2014

1 år

I natt när vi skulle gå och lägga oss på vårt vackra hotell i Vence här i Frankrike försökte jag förstå att jag för exakt ett år sedan satt och vakade vid mammas sjukhussäng på Onkologen vid Lunds Lasarett. Några gånger om dagen spelar jag upp bilden av min mamma på hennes dödsbädd i mitt huvud, det är nog sådant som andra som inte gått genom samma sak kan förstå. Jag gör det för att försöka förstå att det verkligen har hänt, att hon verkligen är borta och att jag aldrig får träffa henne igen. Varje dag, flera gånger om dagen tänker jag på det och visst gör det mindre ont nu efter ett år, eller snarare ont på ett annat sätt och det är fortfarande ofattbart för mig. Någon natt för ett par veckor sedan vaknade jag med ett ryck och en fruktansvärd känsla ”hon har verkligen dött och lämnat mig” tänkte jag. I de första yrvakna sekunderna förstod jag verkligen att hon var borta men så fort jag vaknade till så var det lika ofattbart igen.

Till hennes begravning i augusti förra året tänkte jag skriva ett tal, ett tal om henne som person, hur fantastisk hon var på alla sätt och vis. Hur hennes bra men även dåliga sidor gjorde henne till den mest fantastiska människa jag någonsin har känt och älskat men än idag kan jag inte få fram vad jag hade velat ha sagt. Hon lever så mycket inom mig och i mina tankar och jag har alltid haft en vision om att ettårsdagen var en milstolpe och efter den skulle allt bli lättare men så känns det inte nu. Mamma saknas mig något otroligt och kommer alltid göra det, trots att människor runtomkring mig sällan frågar mig hur det känns nuförtiden så klandrar jag inte dem. När någon väl frågar vet jag knappt vad jag ska svara och jag visar ofta upp min starka sida när jag talar om henne och det jag har gått genom. Men det är inte osanning det heller, jag känner mig stark! Det onda i mig har övergått till något mer bestående ont men som jag kan hantera. Något jag får lära mig att leva med resten av mitt liv och jag fortsätter att kämpa för att förstå och bearbeta det faktum att hon för alltid är borta! Mamma jag älskar dig och i kväll äter vi middag och firar dig!

världens bästa mamma

0 kommentarer



Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här