Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

16:46 | May 1, 2018

det var sista gången jag såg honom

Jag har varit lite mer nedstämd än vanligt sedan nyhet om Avicii’s bortgång spreds i medierna förra veckan. Tim var 28 år gammal, lika gammal som min bror var när han gick bort. Den senaste veckan har jag därav fått leva med den hemska insikten om hur ung min bror faktiskt var när han gick bort.

Min storebror som alltid har varit tre år äldre än jag. Min storebror som idag skulle ha varit 33, snart 34 år gammal var bara en ung kille när hans liv tog slut. Det är en jobbig insikt, att för varje år som jag blir äldre så blir han aldrig mer än 28 år gammal som han var den dagen då vi såg honom på sjukhuset och tog vårt sista farväl.

I flera år efter kunde jag inte ligga på rygg för då dök bilden av honom upp i mitt huvud, jag som alltid har sovit bäst på rygg sover nu alltid på höger sida. Sedan han gick bort har jag fått en liten rynka under höger öga för jag sover med ansiktet hårt nedtryckt i kudden på höger ansiktshalva för att undvika att vakna upp på rygg med bilden av honom i mitt huvud.

Den tredje juni i år, tidigt på morgonen är det exakt 5 år sedan vi fick samtalet från sjukhuset. Sköterskan i telefonen låtsades som att Mattias fortfarande var i livet men att läget var kritiskt, antagligen för att vi skulle klara av att sätta oss i bilen och köra de tre milen från Malmö till Trelleborg där han befann sig på lasarettet.

Mamma var som ni vet sjuk då, hon kämpade mot sin cancer och var alldeles skärrad efter samtalet så jag satte mig bakom ratten och ringde pappa samtidigt som vi satt i bilen ute på motorvägen. Det var köer på vägen in till Trelleborg, det hade tydligen skett en bilolycka lite längre fram.

Lever han? Vad kan ha hänt? Sa sköterskan att han ligger i koma? Vi visste varken ut eller in och när vi kom fram till sjukhuset visade de oss in i ett mörkt rum. Det var nog då vi förstod vad som hade hänt, även om det tog ytterligare några minuter innan läkaren kom in i rummet och berättade för oss att han inte hade klarat sig.

Mamma föll ihop på golvet, jag tror att jag skrek rakt ut men jag minns inte riktigt, det kan ha varit mamma som skrek. När pappa kom gick jag ut i korridoren och mötte honom med ett leende samtidigt som jag sa “Han är död, Matti är död pappa” och jag kunde inte sluta le med mina läppar. Den stunden har jag tänkt tillbaka på många gånger kan ni tro, varför log jag? Jag befann mig så klart i chock och jag kan inte förklara det, antagligen förstod jag inte själv vad det var jag sa.

Sedan fick vi gå in till honom och där låg han i fina vita kläder som de hade satt på honom, lika vacker som han alltid har varit. Min bror hade mycket finare drag än jag, en alldeles perfekt rak och smal näsa och läppar som nästan såg ut som att någon hade målat dit med en läppenna. Hans händer låg ovanpå varandra på magen och det såg ut som att han låg och sov. Det var sista gången jag såg honom!

Mycket tydde på en överdos men vi var inte helt säkra på om det hade varit ett misstag eller om han hade tagit sitt liv med meningen. Veckorna gick, mamma blev sämre och vi fick aldrig något brev från medicinska. När mamma låg på sjukhuset fick jag till slut tag i en läkare som berättade att Matti hade överdoserat Metadon, ett läkemedel som ges i flytande form till bl.a. missbrukare mot abstinens och som tydligen är otroligt lätt att överdosera om man inte har tagit det tidigare.

Mamma pratade knappt längre då men jag berättade för henne vad läkaren hade sagt och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om hon uppfattade att det med största sannolikhet var en överdos och ett dumt misstag. För det vi fasade mest av allt var att Matti skulle ha tagit sitt egna liv, att han skulle ha valt att han inte ville leva längre.

Varför är då det det värsta tänkbara som anhörig? Därför då känner man helt plötsligt en skuld som inte går att förklara, då hade vi ju kanske kunnat rädda honom? Antagligen inte men det är i de banorna man tänker. Vi lyckades aldrig rädda honom från hans ångest och hans missbruk men vi hade kanske åtminstone kunnat få honom på bättre tankar gällande att fortsätta kämpa vidare.

Idag kan jag ibland lägga mig på rygg med mina händer på magen i ett desperat försök att få honom att kännas lite närmre! På så sätt blir bilden av hans ansikte lite tydligare när jag saknar honom som mest, men jag sover fortfarande alltid på höger sida efter den där morgonen på sjukhuset när jag såg honom för sista gången…

 

Now I’m running away my dear

From myself and the truth I fear

My heart is beating I can’t see clear

How I’m wishing that you were here

 

You

Said you’d follow me anywhere

But your eyes

Tell me you won’t be there

 

I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you

28 kommentarer




21:00 | March 6, 2017

att vara nere på botten och ta sig upp igen…

Jag hoppas att ni märker att jag mår väldigt bra just nu!

Ni har ju varit med mig under så många av mina motgångar och det är extra kul när jag får visa och berätta för er att jag faktiskt mår väldigt bra igen. Många gånger har sorgen jag har gått genom efter min mamma och bror känts som en mörk tunnel utan något slut, men så någon gång i höstas så vände det.

Stundtals har jag fortfarande befunnit mig i den där mörka dimman där jag knappt kan skilja dagar från veckor. Månader har många gånger sprungit förbi och jag har knappt reflekterat över att jag stiger upp ur sängen och klär på mig varje dag. Saknaden och tomrummet kommer alltid att finnas kvar, men jag börjar äntligen känna mig mer och mer som mig själv igen! Efter tre långa år och sex månader.

Igår när jag var lycklig och lite extra hög på livet så slog det mig att det inte var särskilt längesedan jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag vet inte om jag berättade det för er, antagligen inte, allt är en dimma och många gånger mådde jag så dåligt så att jag knappt kunde få ner det i ord och att ens försöka tog för mycket energi av mig för att jag skulle orka med resten av dagen. Istället slutade jag att skriva om det helt!

» Jag minns när jag inte kunde lyssna på musik under flera månader, varje ton och varje refräng gjorde för ont. Lyckliga och glada låtar var för långt från min verklighet och sorgliga låtar var inte ens på tal, de hade fått mig att gå under på riktigt! Jag som annars älskar att lyssna på musik, både när jag är glad och ledsen och när jag vill känna! Jag stängde av!

» Jag minns hur min ångest nästan åt upp mig inifrån, många gånger tog jag till en riktigt dålig, gammal vana för att dämpa den, cigaretter. Jag satt ofta på vår balkong, tog en cigarett, pratade med mamma, och svor att det skulle bli den sista. Hon dog ju trots allt i cancer. Hela tiden förstod jag vilken dubbelmoral det var och det gjorde det nästan ännu jobbigare. Jag var inne i en ond cirkel!

» Jag minns att det slog mig hur illa det verkligen var en dag när jag tittade på Charlie och bara grät. Trots att jag pussade på henne, den där lilla hunden som jag älskar över allt annat, inte ens då kunde jag känna det minsta uns av lycka. Semestrar, middagar med vänner, kärlek, jobb, allt kändes meningslöst. Jag grät och bad Charlie om ursäkt för att jag var en så dålig matte som inte klarade mer än att ta hand om henne precis så mycket som behövdes men inte ett skit mer.

Idag lyssnar jag på musik igen, jag lyssnar på låtarna som påminner mig allra mest om de båda två, och det går, det gör ont men det går. Sedan årsskiftet har det inte blivit en enda ensam-cigarett på balkongen och flera gånger varje dag sticker jag näsan ner i den där pälsen och känner sådan otrolig lycka över att den där lilla hunden är just min.

Det är jag extra tacksam för idag!

img_5280

bild från en av plåtningarna idag

33 kommentarer




10:00 | February 21, 2016

I (heart) YOU

IMG_9810 copyIMG_9808 copy

Lite söndagskärlek till världens bästa bloggläsare, bilderna är tagna på Maritius i januari!

Ni skulle kunna fråga min kille hur jag hanterar mina förkylningar och att inte få träna. “Inte så bra” skulle han svara, haha! Jag klättrar på väggarna och har inte kunnat träna yoga på en månad nu. Ni som har följt min blogg under några år vet att träningen har varit en stor del i min sorgprocess efter att min mamma och bror gick bort. Och vissa dagar den senaste månaden har jag mått riktigt dåligt måste jag erkänna. Jag är så beroende av alla endorfiner jag vanligtvis får via träningen för att få styrka att orka med den mentala biten.

Yes, så är det, även om det snart har gått tre år sedan jag förlorade mamma och Matti! För mig känns det fortfarande som igår och jag har känt mig extra distanserad från bloggen ett tag nu (det blir mer ytligt och mindre personligt) och det har ni säkert märkt, det är lite så jag fungerar tyvärr. När jag mår dåligt är det svårt för mig att skriva om känslor (för gör jag det så mår jag tillfälligt ännu sämre) men jag hoppas att det blir ändring på det snart igen. Och jag är så glad att ni fortfarande kikar in trots att jag just nu inte är särskilt personlig av mig här i bloggen. All kärlek till er för att ni finns!

Och självklart vill jag inte vara beroende av träning för att må bra men för mig har det varit det absolut bästa alternativet, istället för t.ex. tabletter som vissa läkare har föreslagit efter det jag gick igenom. Jag har all respekt för om man måste medicinera men som en annan (mycket vettigare) läkare sa till mig så har jag ju verkligen en anledning till att jag mår dåligt och då kanske det är bättre att få känna alla känslor än att försöka ta bort dem, speciellt i mitt fall för att jag alltid har varit en mästare på att stänga av.

Tack och lov börjar min förkylning (den fjärde jag har åkt på sedan i julas) sakta men säkert släppa så jag hoppas att jag kan komma igång med min träning nästa vecka igen! Och visst är det galet att träning kan göra så mycket gott, jag skulle vilja påstå att jag har varit så pass stark (som andra kallar mig) genom det här som har hänt mig tack vare att jag har haft träningen att falla tillbaka på och som har fått mig att må så mycket bättre än vad jag annars hade gjort.

I brist på träning har jag ju så klart knarkat träningsinspiration istället och mer sådant kommer upp i bloggen lite senare, så kika in här om några timmar igen. Ha en fin söndag bästa ni och som sagt, tack för att ni finns!

8 kommentarer




14:50 | November 14, 2015

#prayforparis

_MG_9781 copy_MG_9752 copy

Några bilder från när vi var i Paris i januari!

Jag fixade lite bilder igår som jag hade tänkt lägga upp i bloggen idag där jag var jätteglad och log stort! Idag känns det helt fel att lägga upp bilderna då det här är en sorgens dag. Jag fick en notis från min DI-app i natt om de tragiska händelserna i Paris och följde dramat på nyheterna. Jag var i obalans under hela morgonens yogapass och grät när jag kom hem. Sedan lunch har jag legat i sängen och tittat på de extrainsatta sändningarna och jag har tänkt en del på det alla politiker säger och vad min yogalärare sa idag, att det är nu vi borde samla oss och vara starka och inte visa oss rädda eller ge vika för terrorismen men jag kan inte hjälpa att jag ändå känner mig rädd. Personligen vill jag bara ringa alla mina nära och kära som bor i städer där terrorrisken är hög och be dem att vara lite extra försiktiga och stanna hemma. För alla har vi säkert förlorat någon som står oss nära och det enda man kan tänka på den första tiden efter och även långt senare är om man hade kunnat göra något annorlunda för att förhindra det som skedde. Så tänker jag fortfarande när det gäller min bror som gick bort i en överdos och även gällande min mamma som gick bort i cancer trots att jag kanske innerst inne vet att jag inte hade kunnat göra något annorlunda. Så ja, jag är rädd!

Kanske känner jag mig starkare i morgon och det är klart att vi ska samla oss och göra allt för att motverka terrorismen ändå. Någon la upp en bild på Instagram idag och ifrågasatte varför alla helt plötsligt “låtsas vara religiösa och ber för Paris”, han tycker att vi redan lever i en så pass sjuk värld och han blir inte förvånad när det sker terroristattacker längre. Då skrev jag att jag ber för Paris, jag ber för att de som är skadade ska få återhämta sig och för de som har förlorat sina närstående. Jag försöker skicka dem styrka och omtanke, jag försöker vara medmänniska och med det inte sagt att jag ber till någon gud eller är religiös. Det gör jag för att jag vet precis hur viktigt och stärkande det är att känna stöd från andra i tider av sorg. Det betyder allt och jag kan inte tacka er nog för hur ni fanns här för mig när jag för över två år sedan gick genom den värsta tiden och sorgen i mitt liv. Så idag tycker jag att vi går tillsammans och finns för alla drabbade i Paris och att vi faktiskt visar det om så “bara” med en Instagram-bild och #prayforparis! Jag lovar att det kommer komma något gott utav det!

 

2 kommentarer





16:36 | October 8, 2015

Vilken skitdag!

Skärmavbild 2015-10-08 kl. 15.43.28

Vilken skitdag det här blev! Jag mådde så dåligt när vi åkte mot Lunchpromenaden men jag är väldigt glad att jag tog mig dit och hann säga hej till alla vänner och andra som skulle delta. Jag var alldeles svimfärdig så det blev ingen promenad för min del utan jag fick åka hem till pappa där jag somnade som en stock och sov ända tills jag var tvungen att vakna för att åka till tåget. Så nu sitter jag här på väg till Stockholm igen och det blir knappt ett dygn hemma innan vi flyger till London i morgon.

Jag vet inte vad det är för fel eller om jag har fått i mig något konstigt i Tjeckien men ofta när jag mår fysiskt dåligt så blir det mer psykiskt påfrestande också och det är alltid extra jobbigt när jag är i Malmö för här finns så många minnen. När jag tvingas stanna upp och reflektera samtidigt som jag mår dåligt så kommer ofta de negativa tankarna angående allt som hände för två år sedan när jag förlorade min mamma och min bror. Jag har blivit mycket bättre på att acceptera mina dåliga dagar i alla fall och ett steg i rätt riktning för min del är att skriva om det och berätta för er. Ni som har följt min blogg genom åren vet att mitt liv är allt annat än en dans på rosor även om det inte alltid framgår här i bloggen.

Jag är verkligen optimist så det är lätt för mig att skriva om allt som är bra och välja bort det dåliga men jag gillar också kontraster och anser att man inte kan vara riktigt lycklig om man inte kan bejaka det som gör en olycklig. Jag har fått kämpa för att tillåta mig själv att må dåligt och stanna upp men idag när jag släppte allt och bara gick hem och mådde dåligt så kändes det snabbt mycket bättre igen. För bara några månader sedan skulle jag fortfarande vara alldeles yr och trött av ett sådant här bakslag men idag känner jag mig istället starkare nu när jag mår bättre igen och det är en helt fantastisk känsla!

10 kommentarer



14:52 | September 22, 2015

not taking life too seriously today…good for me!

Linn herbertsson

Jag kämpar varje dag med att veta vem jag egentligen är sedan jag förlorade min mamma för två år sedan! Det är en helt ny verklighet och min mamma var grunden som gjorde att jag kunde stå med stabila fötter på den här jorden. Jag minns att jag månaderna efter hennes bortgång försökte känna tacksamhet för att jag fick ha en så fantastisk mamma i mitt liv i hela 26 år. Men de känslorna bleknade ett tag och kvar fanns bara ett otroligt stort tomrum! Ett tomrum efter att få ha en människa i mitt liv som alltid ser till mitt bästa och bara vill mig väl.

Jag saknar att känna att jag klarade av vad som helst, ibland känns det som att jag klarade av det mesta men bara för att hon trodde att jag gjorde det. Jag letar förgäves efter den där känslan hon ville förmedla till mig, genom att älska mig gav hon mig en ovärderlig start i livet och jag hoppas innerligt att den känslan av trygghet jag vet att hon önskade mig snart infinner sig igen.

Det var längesedan jag skrev om känslor här i bloggen! Det är inte för att jag har gått vidare och för att jag mår bra utan det är för att det har varit jobbigare än någonsin och jobbigare på ett annat sätt än tidigare. Jag kämpar varje dag, varje timme och emellanåt varje minut för att klara av att leva utan henne och ofta känns det konstigt nog som att hålet i mig bara blir större för varje dag som går.

Men så nu i helgen som var fick jag en känsla, en känsla av livsglädje. Jag vill inte gå in i detalj på vad som gjorde att jag kände så för det hade blivit ett väldigt långt inlägg men det var en sak som hände som fick mig att känna att jag lever igen! Jag känner mig starkare och gladare idag än vad jag har gjort på väldigt länge och det ville jag dela med er!

25 kommentarer



16:18 | March 19, 2015

min dancing queen

Min mamma älskade låten Dancing Queen med ABBA. Det var den sista låten vi spelade på hennes begravning efter hennes egna önskemål som hon hade skrivit ner på en kom ihåg-lapp ett par veckor efter hon fick sitt besked om att bröstcancern hade spridit sig. Mamma brukade alltid berätta om när hon jobbade på Diateknik med framkallning av foton i 20-årsåldern, det var på 70-talet och Dancing Queen hade precis släppts på singel. När de åkte på företagsresor med färjan över till Tyskland var mamma den som stod på dansgolvet halva natten och hennes kollegor brukade kalla henne för deras Dancing Queen. Mamma lät alltid så stolt och glad när hon berättade den här historien för mig och min bror.

I september, bara två månader efter att mamma gick bort år 2013, så åkte vi på ett fantastiskt bröllop i Spanien. När middagen och alla fina tal var över så var det dags för fest och den första låten som spelades var Dancing Queen, jag trodde knappt mina öron men på något underligt sätt kändes det som att hon var med mig där och då, på den vackra sluttningen vid kusten i utkanten av San Sebastian. Det här hände på ytterligare ett bröllop vi var på sommaren efter och på varje stor tillställning, födelsedagsfest eller bröllop jag har varit på så har djn spelat Dancing Queen, det måste vara en vanlig bröllopslåt men jag har aldrig aldrig tänkt på det förut. Varje gång har jag nästa satt hjärtat i halsgropen, fått svårt att andas och tårarna har varit sekunder bort. Några gånger har jag trott att kvällen ska vara förstörd men känslorna har alltid släppt efter så fort de har spelat lite andra låtar och minnet av henne har bedövats med ytterligare några drinkar.

Sorg är något väldigt individuellt och skulle någon be mig att beskriva det år och de åtta månader som snart har gått sedan jag förlorade min mamma så kan jag inte det. Det är som en enda dimma och jag vet ju att tiden går samtidigt som det känns som att tiden stannade den där natten på sjukhuset i Lund, i samma sekund som hon tog sitt sista andetag och jag satt bredvid och försökte berättade hur mycket jag älskade henne genom mina tårar. Samtalen om henne blir färre, de jobbiga minnena bleknar och jag har mått bättre de senaste månaderna än på väldigt länge men hon finns ändå här konstant. Mamma är överallt, i ord och meningar jag säger som hon brukade säga. Varje gång hennes favoritprogram Hem till gården går på tv. I ett glas mjölk eller i ett skratt åt något som jag vet att hon skulle tycka var precis lika löjligt kul som jag.

När vi skulle åka till St Barts i julas mellanlandade vi och fick en kväll och natt i Amsterdam på vägen dit. Vi åt på en mysig restaurang med våra kompisar och sedan gick vi in på första, bästa bar som såg inbjudande ut. Eller ja, jag vet inte hur inbjudande den såg ut för när vi kom in satt där några alkisar på första raden och resten av gästerna dansade som galningar men vi tog en drink och efter en stund kom den, Dancing Queen och alla blev jätteglada, sjöng och dansade vidare. Jag blev ledsen och försökte dölja det så bra jag kunde. Jag vet hur löjligt det låter, jag tror inte själv på sådant här men jag fick en känsla av att hon ville visa att hon var med och önska oss en trevlig resa.

Veckorna på St Barts gick och sista kvällen överraskade våra underbar vänner, Jonathan och Mikaela, oss med en spontanresa från New York till St Barts så vi var ett helt gäng som åt middag på Bagatelle. Efter middagen skruvades musiken upp och alla började dansa runt borden. Det var vår sista kväll på semestern och där var den igen, mammas favoritlåt Dancing Queen. Jag minns detta så väl för jag satt ner när de spelade låten och just där och då fick jag mig en ordentlig tankeställare. Jag hade mått otroligt dåligt under hela hösten, min värsta period efter hennes bortgång kom efter exakt ett år, då när alla hade sagt att det skulle bli lättare igen. Jag slutade skriva om henne i bloggen för jag klarade inte av det längre och många dagar var jag så förvirrad av sorg att jag inte ens vet hur jag klarade av att jobba, gå och handla och allt det där. Men jag gjorde det, jag fortsatte att skratta även om jag inte kände riktig lycka, jag gick upp ur sängen på morgonen, jag sminkade mig, gick till kontoret och träffade vänner på kvällarna. Jag klarade det och jag klarar det varje dag! Men inte en enda gång hade jag tänkt på vad mamma hade tyckt eller känt, det var först vid bordet på Bagatelle som det slog mig hur ledsen mamma hade varit om hon såg hur dåligt jag mådde.

Min mamma var nästan alltid glad, hon skrattade ofta högt och tills tårarna kom, hon hade en sådan otroligt positiv inställning till livet trots allt skit hon fick gå genom. Varje gång Dancing Queen spelades dansade hon och log. När låten var slut fick jag sådan ågren, jag ångrade att jag inte ställde mig upp och dansade och skrattade som hon alltid brukade göra, som hon gjorde genom hela livet varje gång hon hörde Dancing Queen spelas ur högtalarna. Jag minns hur jag satt där vid bordet på Bagatelle och önskade så att Dancing Queen skulle spelas en gång till så jag skulle få dansa med mamma, för mamma. Ett tag funderade jag nästan på att gå och be personalen spela den en gång till med det gjorde jag aldrig. Kvällen närmade sig sitt slut och vi skulle åka tillbaka till vårt hus och ha poolfest och då hände det. Vår sista kväll på St Barts och precis innan vi skulle gå så spelade dem låten igen, jag trodde knappt att det var sant, jag har ju aldrig berättat det här för någon men då dansade jag och skrattade tillsammans med mina vänner precis som jag vet att mamma hade velat att jag skulle göra. Jag lovade mig själv, den där kvällen på St Barts, att jag alltid ska dansa och vara lycklig när någon sätter på Dancing Queen, till minne av min fantastiska mamma!

Idag den 19 mars skulle mamma ha fyllt 60 år, tänk så annorlunda den här dagen hade sett ut om hon hade varit vid liv. Istället sitter jag här med Charlie bredvid mig på Foam, med en cappuccino i handen och skriver en lång text om henne som jag för stunden inte vet om någon någonsin kommer att få läsa. Jag måste läsa genom den först och se vad jag har skrivit, oavsett vad det står så var texten menad som en hyllning till den underbaraste människan jag någonsin har älskat, min dancing queen.

57 kommentarer



08:49 | October 28, 2014

att vara anhörig

Jag minns när min mamma insjuknade i cancer första gången! Jag var 18 år gammal och gick sista året i gymnasiet. Jag vägrade inse att min mamma var sjuk och tanken på att min mamma skulle dö var omöjlig att ta in. Den första tiden av hennes sjukdom gled vi nästan ifrån varandra lite, jag visste inte hur jag skulle hantera alla känslor av otillräcklighet. Mamma opererades, gick på cellgifter, i samtal med terapeuter och började engagera sig i olika bröstcancerföreningar. Jag som var tonåring och inte bad om hjälp (snarare tvärtom) glömdes bort. Jag minns faktiskt inte att jag en enda gång fick frågan om jag ville prata med någon, jag trodde att jag var stark och kunde klara allt själv men jag önskar så att någon hade fångat upp mig redan då.

Jag glömmer aldrig den dagen då jag fick samtalet från mamma och hon berättade att hon hade fått återfall, då hade hon varit friskförklarad i knappt ett halvår. Cancern hade spridits till skelettet. Jag befann mig på kontoret här i Stockholm och jag slängde mig ner på mina knän och skrek högt och började gråta. Johan, Cecilie och de andra på kontoret fick en chock men det var precis som att de förstod. Skräcken i min röst avslöjade att det som inte fick hända hade hänt. Det är något visst som kommer fram i oss människor när döden knackar på dörren. Jag har sett det så många gånger, hos alla de människor jag har träffat via bröstcancerföreningar genom åren, stämningen i väntrummet på onkologen där man väntar på beskedet om man ska få leva eller dö. Den här gången fick jag visa att jag fanns där för min mamma, jag fick en andra chans. Nu var det hon och jag mot världen och vi skulle göra allt för att besegra den här j-vla sjukdomen. Jag var några år äldre och mycket klokare, jag förstod för första gången att jag kunde förlora min mamma som också hade blivit min allra bästa vän.

Jag fick fortfarande ingen hjälp att bearbeta det som hade hänt. Jag letade själv upp en psykolog här Stockholm men vi klickade inte alls och jag önskar så att jag hade fått hjälp att träffa någon som var specialiserad på hur det var för någon som är anhörig. För som anhörig behöver man hjälp att förstå hur man på bästa sätt kan finnas där för någon som är så pass sjuk. Min inställning blev istället att jag skulle vara stark för oss båda! Det slutade i en sprängande huvudvärk, jag vaknade en morgon och ramlade ihop på golvet och kunde inte resa mig upp för jag hade så ont. Ett besök på akuten, röntgen av huvudet och Naproxen för att lindra min spänningshuvudvärk men fortfarande ingen hjälp att bearbeta det jag gick igenom.

Kampen fortsatte och jag förstod att man måste i princip vara frisk för att orka vara sjuk! Läkare som gav oss olika besked, insikten om att allting faktiskt handlar om pengar och utarbetad personal som fick komma in och jobba gratis under sin semester för att de halverade avdelningarna under sommaren. Cancer tar tyvärr inte semester! Det värsta var när vi fick veta att det fanns en ny medicin som var bättre än den gamla men man skulle uppfylla vissa kriterier för att man skulle vara värd att satsa på. Mammas bästa väninna skrev ett upprört mail till en professor här i Stockholm och med hjälp av honom började det äntligen hända grejer. Mamma fick en ny medicin och hennes utredning påskyndades. I samband med det fick vi beskedet om att cancern hade spridits till levern och några dagar senare ringde läkaren och berättade att det fanns en tumör i hjärnan. Människor runt omkring oss och i vår närhet förstod kanske att det var över men vi fortsatte kämpa. Det enda min mamma ville var att få leva och vi ställde in siktet på att hon åtminstone skulle få fem år till, vi hade läst i en forskningsrapport att man kunde leva i upp till fem år efter att det hade spridits till hjärnan, om man hade tur. Mamma levde en månad till.

När mamma hade gått bort fick jag gå till en terapeut tre gånger i Malmö under tiden som jag anordnade hennes begravning. När jag kom tillbaka till Stockholm fick jag en remiss till en terapeut och fem timmar gratis, man får tydligen fem gånger per dödsfall. I mitt fall blev det alltså tio terapeut-timmar då jag förlorade min bror i en överdos två månader innan mamma gick bort. Idag har jag själv bekostat 20 timmar till och är långt ifrån färdig med mina terapisamtal. Jag fick höra av många att det första året var det värsta efter att man hade förlorat en familjemedlem. För mig var det inte så! De första veckorna efter var fruktansvärda, det var som att befinna sig i ett svart hål och jag låg på soffan och orkade inte gå utanför dörren. Sedan blev det bättre, överlevnadsinstinkten tog över och allt juridisk och praktiskt behövde ordnas. Efter några månader var jag i princip hög på livet. Självklart kunde jag inte riktigt ta in att de var borta men jag kände att jag var tvungen att leva fullt ut och leva för dem också. Det första året gick hyfsat smärtfritt nu när jag ser tillbaka på det.

Den värsta perioden kom när det hade gått lite mer än ett år. Det var i augusti i år som känslorna var så pass påtagande och jobbiga att jag inte ens klarade av att skriva om de i bloggen längre. Mina läsare som hade varit ett så otroligt stöd och så viktiga i min bearbetning började undra var inläggen om mamma tog vägen. Den här perioden varade till för bara några veckor sedan. Det var insikten om att de faktiskt är borta på riktigt som jag började må som sämst, meningen med livet var som bortblåst och jag och min terapeut fick i princip börja om på nytt. Det här är det första ”djupa” inlägget jag skriver i min blogg på flera månader som rör min mamma och det tar emot. När jag var på tredje stycket var jag tvungen att avbryta och springa in på toaletten och kräkas. Det är en känsla jag ofta får när jag tänker för intensivt på att min mamma är död, jag mår så fruktansvärt illa.

Så varför skriver jag det här inlägget? Jo, för att jag vill att alla ni anhöriga där ute ska veta att hur djävligt det än är så klarar man det. Jag klarade det och då kan ni klara av det! Jag var på Tillsammans mot cancer-galan igår, såg ni den på tv? Det var en helt fantastisk gala, den bästa hittills. På middagen innan galan satt jag med två kvinnor som hade överlevt bröstcancer, själv yttrade jag inte ett ord om min historia och varför jag satt där utan jag lyssnade istället på deras berättelser. Vilka hjältar och vilken kämparglöd, de påminde mig så mycket om mamma och jag satt hela tiden med gråten i halsen men gjorde mitt bästa för att dölja det. En av kvinnorna undrade om det inte nästan är jobbigare att vara anhörig och stå bredvid och se på utan att kunna göra något, jag vet inte men jag vet hur många gånger jag försökte sätta mig in i mammas situation som sjuk. Jag vet hur jag kämpade för att förstå hennes dödsångest och för att på så sätt kanske kunna lindra hennes smärta något. Jag vet hur jag fortfarande idag lider med henne och jag vet hur jobbigt alla ni anhöriga där ute har det, jag ville bara säga det med det här inlägget! Jag önskar att jag kunde ge er svar på alla era frågor och funderingar man har som anhörig men just nu vill jag bara ge er ett råd och det är att be om hjälp! Be mig om hjälp, be en terapeut om hjälp eller be någon i er närhet om hjälp. För ni måste orka att fortsätta kämpa, som anhörig måste man vara stark både för sig själv men också för den som är sjuk och då behöver man all hjälp man kan få.

 

IMG_0399 copybw

53 kommentarer



16:31 | June 30, 2013

min bror.

Begravningen i Skanörs Kyrka var fin! Jag grät väldigt mycket men kunde fortfarande inte tro att det var sant. Det var först igår, dagen efter begravningen som det kom ikapp mig. Det var nog första gången på de fyra veckorna sedan han gick bort som jag verkligen förstod vad som hade hänt. Inte ens när vi satt på sjukhuset och han var alldeles kall förstod jag att han var borta. Det såg ut som att han sov och höll jag handen på honom tillräckligt länge blev han varm precis där jag höll och jag fick nästan för mig att jag skulle kunna få liv i honom igen. Saknade sköljer över mig stup i kvarten idag och jag plågar mig själv genom att titta på gamla bilder, hans namn som jag har tatuerat in under foten och tänker tillbaka på förra julen när vi hade så mysigt hemma hos mamma och våra kusiner. Jag tänker på hur han aldrig igen kommer få känna vinden mot sina kinder, uppleva en varm sommardag eller gosa med vår hund Charlie som det var han som valde ut hos uppfödaren och som han älskade så mycket. Jag tänker på att jag aldrig kommer få bli faster åt hans barn och att jag numera är enda barnet i familjen. Flera gånger under tiden jag har skrivit det här inlägget har jag fått springa iväg från datorn för att jag gråter hejdlöst. Jag undrar när det ska sluta göra så ont!

leksaker

wiee

bebis

0 kommentarer



17:41 | June 12, 2013

min dag.

Idag har jag inte orkat svara på alla fina sms och meddelanden jag fått, det får bli i morgon. Sedan jag kom hem till lägenheten i Stockholm har jag bara sovit, gråtit och pratat lite i telefon men jag tror det har varit bra för mig att få vara lite ensam i min sorg. Tankarna som snurrar runt i huvudet är den otroliga saknad jag känner och att jag aldrig mer får prata med min älskade bror! Trots att våra liv tog väldigt olika riktningar när vi var i tonåren så har jag alltid känt att våra liv i framtiden skulle mötas igen, när man skaffar familj osv. Jag vet inte hur mycket jag kommer dela med mig av här i bloggen men min bror har inte haft något lätt liv, både sett till saker han inte har kunnat påverka men också utifrån egna beslut. Folk som känner oss skulle nog beskriva oss som natt och dag eller åtminstone hur vi levde våra liv, trots det och trots att vi i perioder inte har haft så mycket kontakt så visste vi alltid var vi hade varandra. Självklart har vi bråkat vår beskärda del som syskon gör men det har aldrig funnits något otalt mellan oss och jag önskar(och tror) att han visste hur mycket jag älskar honom precis som jag vet vad jag betydde för honom. Jag hade en sådan stark önskan om att han skulle få finna ro, få må bra och såg oss tillsammans i framtiden med våra familjer. Vissa försöker trösta oss med att han nu har funnit sin ro men det godtar jag dessvärre inte. Han ville leva, må bra och ha en framtid precis som de flesta av oss andra. Till er som undrar vad som hände, han gick bort oväntat och det enda vi vet nu är att han fick ett krampanfall. Vi måste vänta i 1-3 månader på besked om vad som orsakade detta.

skanörs kyrka

Mattias kommer begravas i Skanörs kyrka, en av de vackraste kyrkorna jag vet och där vi är uppvuxna

0 kommentarer