Det förekommer cookies på linnherbertsson.se. För att fortsätta läsa på linnherbertsson.se måste du godkänna våra villkor. Läs mer om vår villkor angående cookies här.

15:51 | May 4, 2018

önskerubrik – förhållanden och ålderskillnad i relationer

Har du alltid varit en ”förhållande-tjej” och varför tror du att du varit det? Hur kan man uppleva en så stor kärlek om och om igen och hur vet man när det är ”the one”? Är din nuvarande pojkvän lik dina tidigare (liknande egenskaper etc)? kram till dig vackra DU! 

Jag slog ihop tre önskerubriker till en eftersom alla handlar om just relationer! Om vi börjar med den första så skulle jag säga att jag aldrig har känt mig som en typsik förhållande-tjej, haha, men trots det så har jag befunnit mig i relationer den större delen av mitt vuxna liv. Missförstå mig rätt, jag älskar att ha ett förhållande med en annan person, jag tycker det är väldigt mysigt att dela ett hem tillsammans med någon och ha en egen liten familj.

Däremot är jag ganska självständig i mina relationer, jag behöver mycket space och få tillåtelse att ägna mig åt mina saker. Jag älskar att jobba och gör det mycket så en person som inte accepterar det hade jag nog aldrig kunnat vara tillsammans med. Mina vänskapsrelationer är dessutom något av det viktigaste jag har och även om jag älskar att hänga med Mattias och våra gemensamma vänner så värderar jag egentid med mina vänner väldigt högt.

Anledningen till att jag ofta har befunnit mig i relationer tror jag som sagt är för att jag älskar tvåsamhet och att man får skapa ett hem tillsammans med någon annan men det är så svårt att rannsaka sig själv så, hehe. Kanske har det något med mitt förflutna att göra också? Och trygghet?

“The one” tycker jag är en överskattad term, jag tror att det finns många “the one” där ute och bara för att man har älskat en person över allt annat så kommer man kunna älska någon annan lika mycket eller mer igen. För mig är ömsesidig respekt i en relation viktigt, att vi kan vara seriösa, snacka jobb tillsammans och framförallt vara riktigt bra vänner.

Jag vill kunna fjanta mig mycket och livet får inte tas för seriöst, jag älskar att skratta och något av det bästa jag vet med Mattias är att vi har så otroligt roligt tillsammans. Fortfarande efter sex år tillsammans så saknar vi varandra varje dag när vi går till våra respektive kontor och även om vi inte är nykära hela tiden såklart så har vi fortfarande långa perioder då det känns sådär underbart pirrigt hela tiden.

Mattias är otroligt olik mina tidigare pojkvänner och alla jag har varit tillsammans med har nog skilt sig mycket från varandra. Min första pojkvän var en riktig svärmorsdröm och världens snällaste, min andra var otroligt svartsjuk och det var en väldigt destruktiv relation överlag, min tredje pojkvän var Martin som idag är en av mina bästa vänner och nog också den pojkvän jag haft som är mest lik mig själv, till både utseendet och personlighet, haha.

Min fjärde pojkvän Jacob var min första stora kärlek, vi hade en underbar relation och vi fick vara galna och testa en massa saker tillsammans vilket passade mig jättebra under den perioden av mitt liv. Mattias är nog min tryggaste relation hittills och den första killen jag faktiskt kan tänka mig att skaffa en familj tillsammans med, vi har gått genom så otroligt mycket hemska saker tillsammans och alltid kommit ut på andra sidan som ett ännu starkare team.

Hur ser du på svartsjuka i relationer?

Jag ska inte säga att jag är helt emot svartsjuka, det är säkert nyttigt i en väldigt låg dos men i tonåren var jag tillsammans med en kille som kunde ringa mig 30 gånger innan jag väl svarade och förklarade att min mobil låg i handväskan och att jag var på stan med en tjejkompis. Då trodde han inte på mig och frågade om jag kunde sträcka över luren till henne så att han kunde kontrollera om det jag sa var sant!

Det var fruktansvärt. Innan dess var jag ganska svartsjuk själv i tonåren men den dagen då jag äntligen blev av med honom (jag försökte göra slut flertalet gånger men han gav inte upp) så lovade jag mig själv att aldrig mer vara svartsjuk i onödan. Svartsjuka är livsfarligt och äter upp en inifrån så sedan dess har jag haft väldigt låg tolerans när det kommer till svartsjuka pojkvänner.

Det tar ett tag att arbeta bort svartsjuka men mitt bästa tips är att bara försöka stänga av känslorna och när de väl kommer försöka se dem för vad dem verkligen är, vilket i de flesta fall är känslor om din egna otillräcklighet. Ett tips är dessutom att undvika en partner som försöker trigga de här känslorna och göra dig svartsjuk.

Jag skulle gärna vilja läsa ett inlägg om hur du ser på din och Mattias åldersskillnad? Det skiljer 14 år mellan mig och min kille, jag är 30 och han 44. Jag är så fruktansvärt kär i honom och märker absolut inte av skillnaden nu. Men ibland tänker jag på hur det blir när båda blir äldre, när jag är 60 och han 74 till exempel. Jag är för det mesta i nuet och fokuserar inte på vad som kan bli jobbigt i framtiden, men ibland kommer som sagt de tankarna. Hade varit intressant att läsa om hur du ser på er åldersskillnad.

I mina ögon så spelar ålder absolut ingen roll. Det är 10 år mellan mig och Mattias och visst behövde jag vänja mig vid tanken på det precis när vi blev tillsammans. Tidigare har jag bara haft pojkvänner som varit ett par år äldre än mig men jag märkte ganska fort att det inte var någon markant skillnad, i så fall bara till det bättre. Jag tycker dessutom inte att ålderskillnad på andra håller är något konstigt heller. Jag har främst dejtat yngre killar när jag har varit singel och ser inget konstigt med kvinnor som väljer att vara tillsammans med yngre män.

Jag vet att folk hade åsikter om att Mattias blev tillsammans med en så pass mycket yngre tjej när vi flyttade ihop, vi fick höra på omvägar att vi aldrig skulle bli långvariga tillsammans men trots det är vi fortfarande ett par idag, sex år senare. Ingen annan än jag och Mattias vet hur vår relation ser ut när det bara är han och jag, han är min bästa vän och jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utom honom.

Jag skulle säga att jag och Mattias i de flesta fall känns som jämngamla och i vissa avseenden så känns han t.o.m. yngre än mig., haha, förlåt älskling men du vet också att det är så. I andra situationer uppfattas säkert jag som mycket yngre än Mattias men livet är inte bara svart eller vitt utan det finns så många dimensioner däremellan.

Och precis som du skriver så tycker jag det är viktigt att leva i nuet, har man ungefär samma grundvärderingar, samma tankar om att skaffa barn och familj och livet i övrigt så tycker jag att man ska bortse från ålder helt och hållet i relationer. Om det är något jag har fått lära mig den hårda vägen här i livet så är det att vara lycklig just här och nu för man vet aldrig hur morgondagen kommer se ut!

Är ni läsare typiska förhållande-personer och hur ser ni på åldersskillnad i relationer? Jag älskar att höra hur ni tänker!

3 kommentarer



3 kommentarer om “önskerubrik – förhållanden och ålderskillnad i relationer”

    Hello,

    My name is Jessica and I work for Max Exposure, an online media agency. I am interested in placing a text link on your site.
    If you are interested, please let me know and I’ll provide you with more details.
    Hope to hear from you soon.

    Jessica S.

    Account Manager

    jessica.sundt@gmail.com

    Reply

    Jag tycker åldersskillnader är så intressant! När jag var yngre, är 31 år nu, dejtade jag mest äldre killar. Från 3-9 år äldre ish, men nu är min sambo sen tre år tillbaka 6 år yngre än mig! Känns så skumt, haha. När vi träffades var han alltså 22 år och jag 28 år, och kände mig lite som en predator. Men ingen hade ju sagt så om det hade varit tvärtom, en 28-årig kille och 22-årig tjej. Vi ser lika gamla ut, vilket har varit skönt för jag har inte behövt försvara mig eller förklara mig till främlingar och mina nära fick ju höra om det innan vi var seriösa och var mer chill än mig.

    Men jag tycker nog att det finns en gräns på vad som är ‘bra’, först och främst att båda ska vara vuxna om det är stora åldersskillnader. Här tänker jag att det inte är ålder som avgör helt, utan mer att man har flyttat hemifrån och jobbat eller pluggat båda två. Blivit vuxna. Två ‘barn’ som aldrig bott hemifrån kan växa upp tillsammans, det sliter på förhållandet och är svårt men det går. Men ett barn, som bor hemma och lever på föräldrarna (pengamässigt och/eller känslomässigt) kommer förbli ett barn om den går in i en kärleksrelation med någon som är vuxen. Det blir så ojämnt. Sen skulle jag nog säga att det är bra att vara i samma generation, så att man hyfsat är i samma stadie resten av livet. Alltså, att man vill ha familj samtidigt, blir gamla ungefär samtidigt osv. Om en är yngre i sinnet och kroppen (dvs frisk osv) så kan det gapet vara större, men någonstans mot 15-20 år blir det svårt, och är inget man ska göra utan att tänka efter ordentligt vad det innebär. Min farbror har nyligen fått barn med sin nya fru som är en 30 år yngre, han är extremt ohälsosam och kommer troligtvis gå bort innan barnet är vuxen… Hans fru kommer behöva hantera det mesta själv när barnet är tonåring, för då kommer pappan troligtvis vara sjuklig och för gammal. Det vet hon om, och det kan såklart hända vem som helst att man blir sjuk och går bort, men i det här fallet är det typ 95% säkert medan för andra kanske 5% bara. Ja, det finns en del att tänka på men i slutändan så länge båda är vuxna så är det upp till dem. Man känner sig själv bäst, och vet vad man själv vill ha och vad man kan klara sig utan!

    Reply

    Bra sagt, självklart är det skillnad på om någon är ett barn. Samtidigt så om det är lagligt så kan man ju egentligen inte lägga sig i. Kram till dig och tack för att du delade med dig av din åsikt 😀 <3

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här